Ju längre tid som går, desto mer lär jag mig om mig själv... Här gör jag en sammanfattning om den insikter jag gör om mig själv i olika situationer. Avsikten är att kunna bearbeta dem, när de väl kommit upp till ytan.
Det bästa vore att göra ett kort referat från varje vecka - så att jag tydligt kan se framgångar och risker - som skulle kunnat bli hinder... Men det tar tid... Så det får bli så här... Jag tror att jag väljer att framhäva vissa delar av texten med understrykningar eller fetmarkering...
Det bästa vore att göra ett kort referat från varje vecka - så att jag tydligt kan se framgångar och risker - som skulle kunnat bli hinder... Men det tar tid... Så det får bli så här... Jag tror att jag väljer att framhäva vissa delar av texten med understrykningar eller fetmarkering...
VECKA 51 - 2011
- Promenaderna började med att jag ville komma i bättre form inför CHA-mässan i USA. Jag ville också förbättra villkoren för min hälsa, må bra och gå ned i vikt. Jag vill ha ett aktivare liv, inte somna i soffan efter middagen, kunna ha på mig vanliga skor, klä mig moderiktigt och välja och vraka bland vanliga kläder istället för att förpassas till tant-avdelningarna.
- Jag läser Sanna Ehdins matbok och efter att ha läst receptet för hennes Sanna-plättar, påminner hjärnan mig om ett sug. Jag värjer hindret.
- Jag tänker också på hur jag skall tackla en måltid ute med Scrap & Hobby-gänget, för att inte falla för grupptrycket. Det gick bra med maten, men sket sig med efterrätten... Eller rättare sagt... Jag tog en halv portion... Det är ju en seger det med!
- Jag motiverar mig till att promenera. Det är lätt att ta ut sig för hårt i början, vilket resulterar i kramp i vaderna.
- Avföringen blir lösare när jag inte äter så mycket socker!!!
- När jag är stressad på tid - så väljer jag alltid bort träningen... Jag våndas över svårigheten att få till det med tidiga morgonpromenader på helgen - när sambon sover... - och avsikten att inte äta frukost förrän jag promenerat...
- Jag påminner mig om att inte bära på negativa tankar...
VAD HAR JAG LÄRT MIG OM MIG SJÄLV DEN HÄR VECKAN?
- Håll dig till ett delmål i taget och ta det lugnt.
- Det är inte värt att äta friterat eller glass. Din kropp mår inte bra av det. Och kroppens välbefinnande är oavhängig för din hälsa.
- Det är viktigt att ha en plan för hur man kan lösa kritiska situationer (d v s där man är bjuden på mat) - och det är inte med hjälp av s k gå ned i vikt-bars (som ju är mjölk-baserade) som kan få din kropp att reagera på ett negativt sätt ...
VECKA 52 - 2011
- Jag motiverar mig till en promenad.
- Jag väljer nyttigare snacks än pannkakor eller annat sött.
- Jag peppar mig själv för att inte ha ätit sötsaker igår... Det känns bra!
- Jag hindrar tanken på att äta pizza från att bli verklighet! Jag vet ju hur magen reagerar efter en halv pizza... Ett evigt pruttande, kvällen lång...
- Jag är fortfarande trött... Och pruttig efter tsatsikin...
- Jag letar efter förebilder som - mot alla odds - tagit sig till målet...
- Jag läser om socker och dess effekter...
- Jag känner mig stressad över att fixa med både bra kost, träning och pyssel... Pysslet får stryka på foten...
- Jag har inte lust att åka iväg för att pyssla... Trivs hemma i min ensamhet... Men jag trotsade bekvämlighetskänslan och åkte iväg ändå.
- Nyårsafton var en katastrof - ätandemässigt... Jag åt för mycket... Jag frossade! Jag hade ångest och dåligt samvete hela söndagen. Det var en nyttig läxa!
- Jag ville ändra om i vardagsrummet för att ge promenadbandet en bra plats... men det gick inte...
VAD HAR JAG LÄRT MIG OM MIG SJÄLV DEN HÄR VECKAN?
- Just do it! Inget att tänka kring om... Det är bara att göra! Men se upp med att skaffa dig långvariga skador. Om det gör ont, skall du ta en paus! Försök igen senare!
- Ta det lugnt med förändringarna. Easy does it!
- När suget sätter in - tänk att du är värd bättre en bättre hälsa. Motivera alla delar av hjärnan att vilja följa med på den här resan. Några delar vill göra motstånd. Ta kommandot och fokusera på ditt slutmål. Likväl som du tar för givet att sitta vid datorn varje dag - skall du ta för givet att en promenad hör till de dagliga aktiviteterna.
- Om du faller - se till att resa dig igen! Och lär dig av detta till nästa gång. Planera ditt intag när du åker bort. Fråga gärna i förväg vad som kommer att serveras under kvällen, så att du kan välja en smakbit, inte alla :-).
- Du kan egentligen äta allt - men med måtta!
VECKA 1 - 2012
Jag sätter upp delmål som jag vill hålla mig till:
Jag sätter upp delmål som jag vill hålla mig till:
Delmål 1:
Gå varje dag på promenadbandet, för att öka grundkonditionen samt sänka blodtrycksvärdet inför läkarbesöket i februari!
Vad vill jag?
Jag vill för en gångs skull ta kontrollen och hålla mig på rätt väg, och inte ge upp när det blir för stressigt kring mig. Jag är viktig. Om jag inte sköter mig själv - orkar jag inte heller hjälpa eller finnas till för andra.
Jag vill öka min självkännedom, för att i sin tur få bättre självkänsla. Jag vill hitta ett positivt sätt att se på mig själv, istället för att nedvärdera mig själv. Jag vill lyckas få fram mig själv genom denna process.
Vad är mitt mål?
Målet är att uppnå bättre hälsa genom stadig viktminskning och stadig ökning av muskelmassa. Jag vill motionera regelbundet och utmana mig till att göra saker jag inte gjort förut. Jag vill hitta en trevlig kvällsaktivitet, t ex dans. Jag vill också i framtiden kunna välja och vraka bland fina kläder bland de "vanliga" storlekarna, istället för nöja mig med "tantkläder". Jag vill sluta gömma mig bakom den här kroppshyddan och ta ta reda på vem jag egentligen är och vad jag kan åstadkomma här i livet.
Vad är jag beredd att göra för att nå dit?
Jag vill bli bättre på använda min tid till vettiga saker. Mina morgnar behöver inte bestå av flera timmars sittande framför datorn och teven. Det finns annat. Genom att förlänga promenad- och träningstiden på morgonen kan jag på ett aktivt sätt välja ett bättre liv. Vad kan hjälpa mig på vägen?
Jag vill hitta stödpersoner eller en stödgrupp som kan hjälpa mig att behålla fokus. Därtill vill jag hitta intressanta böcker, levnadsberättelser med mera för att inspirera mig. Jag kan också tänka på de personer som har sämre förutsättningar än jag och ändå lyckats med det de företagit sig - och ta styrka och mod därifrån.
Hur kommer jag att må när jag har nått mitt mål?
Jag kommer att känna mig fri från skuld, dåligt samvete och sockerbegär. Jag kommer att vara piggare och gladare. Är det bra för min framtid och min omgivning att genomföra mitt mål?
Det är definitivt bra för min framtid och omgivning att jag har bra hälsa. Jag tror att jag kan åstadkomma underverk, bara jag bestämmer mig för det. När jag väl har bestämt mig för något, har jag för vana att göra en djupdykning för att lära mig "allt", för att känna mig nöjd med mindre. Se t ex på min ambition att lära mig finska bättre. Jag läste 50 poäng på universitetet och sedan lärde jag ut det till svenskar på Medborgarskolan.
När jag ältade saker på mitt förra jobb, ville jag hitta en ventil för att hantera det, och då började jag att pyssla - scrappa. Jag försökte följa den allmänna vägen, men hittade min egen stil. Jag ville gärna lära mig mycket om både produkter och tekniker, och till slut fick jag jobb som butikspersonal.
När jag ältade saker på mitt förra jobb, ville jag hitta en ventil för att hantera det, och då började jag att pyssla - scrappa. Jag försökte följa den allmänna vägen, men hittade min egen stil. Jag ville gärna lära mig mycket om både produkter och tekniker, och till slut fick jag jobb som butikspersonal.
På så sätt har jag faktiskt förbättrat möjligheterna för att slippa skuld kring mig själv.
Golfbollar, stenar, sand och vatten... Alltihop i en glasburk!
Jag motiverar mig med PERKELE!!!
Detta upptar mina tankar nu.
Jag drömde att jag vaknade till av att det helt plötsligt fanns främmande människor i min lägenhet som skulle börja mäta och greja. Jag ifrågasatte hur de kom in och varför de inte ringt på klockan för att bli insläppta, men de bara fnyste åt mig. Efter ett tag upptäckte jag en massa säckar och bröte i vardagsrummet och på balkongen och strax därpå upptäckte jag sambon. Jag fick budskapet att jag skulle bli lämnad. Jag försöker resonera med mig själv i sömnen om att det blir till att göra en massa justeringar i livet för att få det att gå ihop. Och jag fattar inte riktigt vad som hänt. Jag försöker få till ett samtal men lyckas inte riktigt. Jag försöker anpassa mig till situationen.
INSIKT:
Jag tror att en av mina rädslor här i livet är just att bli lämnad ensam. Jag har ju blivit lämnad som barn och blivit placerad i både barn- och fosterhem för att föräldrarna inte kunde ta hand om mig. Detta är något primärt svårt för mig att hantera. Att jag inte gick upp i atomer vid mammas bortgång, beror säkerligen på att jag bor i ett samboförhållande. Hade jag varit ensam, hade det nog också varit en helt annan femma. Det är nog bra att bli påmind om att bli tacksam för det man ibland tar för givet. Jag tror också att jag upplever att jag inte kan kommunicera med en viss människa, vilket troligtvis sätter igång osäkerhetskänslorna - som bearbetas i drömmen på detta sätt.
Jag vet inte riktigt vad som får mig att drömma så... Kanske är det några misstag på jobbet som triggar igång misslyckandekänslan i mig. Eller kanske är det svårigheten med att "gå ned i vikt", fastän jag gör allt för att undvika sötsaker. Kanske är det en blandning av alltihop.
Jag vägde mig igår och än så länge har jag inte gått ned något. Jag känner mig dock piggare, starkare och gladare - och det var ju faktiskt syftet med hela omställningen. Det är dock tråkigt att jag inte märker av något i kroppen. (Läs längre ned... förklaringen till mycket - tror jag)
INSIKT:
Jag är farligt nära att låta tvivlet sätta krokben för mig själv... Jag vägde mig på en mekanisk våg idag, och det såg ut som att jag stod kvar på ca 110 kg. Deppigt värre! Utebliven viktminskning är dock inget ovanligt, för vid tidigare tillfällen när jag försökt att gå ned i vikt och gjort allt i min makt - har jag heller inte gått ned. Det är märkligt det där, att fastän jag börjar röra på mig och fastän jag slutar äta sötsaker - så kommer inte viktminskningsprocessen igång. Jag antar att jag är en av de där människorna som måste motionera mycket för att det skall bli resultat.
Då har jag blivit klokare på den punkten, och får helt enkelt anpassa mig till detta faktum!
Kanske är det nu jag prövas i min övertygelse. Och kanske är det dags att följa ett av många fina uttryck jag hittat längs vägen...
- Det finns inget hinder som du inte kan övervinna, ingen utmaning som du inte kan anta, ingen rädsla som du inte kan övervinna, oavsett hur omöjligt det ibland kan verka. Erin Brockowich.
- Det är aldrig för sent att bli den du skulle kunna vara.
- Den bästa förberedelsen för imorgon är att göra ditt bästa idag.
- Det är inte vad du är som håller dig tillbaka, utan det är vad du inte tror att du är.
- The difference between who you are and who you want to be… Is what you do. Skillnaden mellan den du är och den du vill vara är det du gör.Don’t let yesterday take up too much of today. Låt inte gårdagen ta upp för mycket av idag.
- If it is important, you will find a way. If not, you will find an excuse. Om något är viktigt för dig, ser du till att lösa det. Om inte, så ser du till att hitta på en ursäkt.
- Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet.
- Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall.
- Det viktigaste är inte varifrån man kommer, utan vart man är på väg.
- Life isn't about finding yourself. Life is about creating yourself. Livet handlar inte om att finna sig själv. Livet handlar om att skapa sig själv.
- Life is a journey – and only you hold the map. Livet är en resa, och du är den enda som håller i kartan.
- When life puts you in tough situations, don’t say “why me?”. Just say “try me!”. När livet utsätter dig för svåra situationer, fråga dig inte “varför just jag?”. säg bara ”Pröva mig!”.
- Vision utan handling är bara en dröm. Handling utan vision är bara tidsfördriv. Vision med handling kan förändra världen. MAHATMA GANDH
- Worrying is like sitting in a rocking chair. It gives you something to do – but it doesn’t get you anywhere. Att oroa sig är som att sitta i en gungstol. Den ger dig något att göra, men du kommer ingenstans.
- Att oroa sig för morgondagen är som att betala räntan på det lån man inte fått.
- Den som går och väntar på svårigheter får genomlida dem två gånger.
- En frisk själ i en sund kropp.
- Shoot for the moon. Even if you miss, you’ll land among the stars. Sikta mot månen. Även om du missar, landar du bland stjärnorna.
- Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
- Stop waiting for things to happen – go out and make them happen.
Jag ältar det som jag fick reda på i torsdags. Jag tänker tillbaka på drömmen jag hade samma morgon om att jag skulle bli lämnad ensam. Och det stämmer på ett sätt, dock inte det sätt som jag trodde. Snacka om att jag känner på mig saker!!! Jag minns också att jag resonerade med mig själv om att det får bli ändringar i livet för att få det att funka. Och det stämmer också. Så visst har jag styrkan inom mig. Jag vet att jag måste agera och när jag behöver hjälp. Jag är inte rädd för att skicka iväg en fråga till mina vänner och bekanta. Kanske får jag napp någonstans :-).
Under tiden får jag se till att läsa i livsbejakande böcker, hålla mig på min nya väg och ta mig hel ur det här!
Jag gör en inspirationstavla...
Och faktum är att jag observerade igår att jag satt i soffan, kväll efter kväll, utan att äta vare sig godis, glass eller kakor! T o m fredagsmyskvällen och lördagen klarades av utan sötsaker!!! Det var fan i mej inte illa! Det här går ju bättre än jag trodde! På det här viset kan man ju "unna" sig något, om man skulle bli bjuden på något riktigt läskande.... Men i samma andetag som jag tänker detta - så tänker jag att det är fan så mycket bättre att ta med sig en frukt eller två - istället för att stoppa i sig socker, vitt mjöl och transfetter och annat tjafs!
Nähepp!
Ta reda på och gör dig beredd-mentaliteten råder här :-). Jag kan också lära mig att göra ett nyttigare snacks-alternativ - som jag tar med till festen :-).
Yes! That's the spirit!
Nähepp!
Ta reda på och gör dig beredd-mentaliteten råder här :-). Jag kan också lära mig att göra ett nyttigare snacks-alternativ - som jag tar med till festen :-).
Yes! That's the spirit!
VAD HAR JAG LÄRT MIG OM MIG SJÄLV DEN HÄR VECKAN?
Jag vill hitta ett mål att nå, så att både golfbollar, stenar och sand får den plats i glasburken de förtjänar.
Rädslor av olika slag har kommit fram. Jag söker efter strategier att hantera dem. Meditation kan vara ett sätt. Tänk på andningen!
En livsomvälvande utmaning dyker upp och jag väljer att utmana den istället för att gå under utav den. Kom igen bara - låt mig visa vad jag går för! Nu är det dags för något nytt!
Jag märkte att jag inte ätit eller varit sugen på godis den här veckan :-)! Det är stort!
Jag har också insett att jag har alla förutsättningar för att lyckas med min hälsoresa, med tanke på att jag inte har några barn som "tar min tid i anspråk". Jag är herre över mitt liv, och det är dags att bli en ansvarstagande kapten som styr skutan i rätt hamn :-).
Rädslor av olika slag har kommit fram. Jag söker efter strategier att hantera dem. Meditation kan vara ett sätt. Tänk på andningen!
En livsomvälvande utmaning dyker upp och jag väljer att utmana den istället för att gå under utav den. Kom igen bara - låt mig visa vad jag går för! Nu är det dags för något nytt!
Jag märkte att jag inte ätit eller varit sugen på godis den här veckan :-)! Det är stort!
Jag har också insett att jag har alla förutsättningar för att lyckas med min hälsoresa, med tanke på att jag inte har några barn som "tar min tid i anspråk". Jag är herre över mitt liv, och det är dags att bli en ansvarstagande kapten som styr skutan i rätt hamn :-).
VECKA 2 - 2012
- Jag måste effektivisera morgonrutinerna... Inte sitta så mycket vid datorn... Eller gå upp tidigare...
- Trött...
- Kände mig förkyld... promenerar ändå...
- Lös avföring...
- Jag är stolt över att jag fortsätter!!! Och jag är glad över viktminskningen...
- Jag har promenerat 3 km idag...
- Jag är fortfarande orolig för min fortsatta trygghet...
IDF-mat...
VAD HAR DU LÄRT DIG OM DIG SJÄLV DEN HÄR VECKAN?
- När du känner dig trött, piggnar du till när du börjar gå på bandet :-).
- Det går framåt, sakta men säkert. Behåll tron på det du gör - även om resultaten uteblir här och nu :-)!
- Låt dig inte förföras av program som Biggest loser... De som är med i programmet har ju proffshjälp hela veckan. De tränar flera gånger om dagen och får hjälp med att äta rätt. Du gör så gott du kan och som du ser börjar det ge resultat. Om du vill få bättre resultat, så måste du röra på dig mer! Men ta det lugnt. Hellre att det går framåt än att du skall tröttna, få skador eller bli sittande!
- När du börjar älta eventuella problem/stressa över din framtid och ekonomiska situation - se till att göra något konstruktivt istället för att stressa upp dig för att du inte kan sova. Gå upp och gör något som hjälper dig att sortera tankarna!
- Ta det lugnt med hastighetsökningen på promenadbandet... Även om det gick bra "igår", så kanske det inte gör det nästa dag. Ge kroppen en chans att orka med det hela :-).
VECKA 3 - 2012
- Jag är glad över att vara på den 5:e träningsveckan! Jag är glad när jag lägger mig - i tanken på att jag skall promenera imorgon!!! Det här är ju fantastiskt!!!
- Jag är tung i sinnet och grubblar på natten...
- Jag svär på finska för att fortsätta gå...
- Jag tar trapporna ... spontant...
- Mot alla odds-programmet inspirerar
- Allting är möjligt.... hela tiden...
- Jag känner mig seg i kroppen... Men promenerar ändå!
Jag läser boken Gå ned i vikt med promenader...
- Ju mer man rör sig, desto mer energi skapas.
- Sök aktivt möjligheterna till rörelse.
- För att lyckas med varaktig viktminskning, krävs det att tre komponenter samverkar: motion, mat och tänket.
Ökad förbränning bidrar till:
- viktminskning
- stärkta muskler
- stärkt skelett
- minskad risk för sjukdom
När man ökar förbränningen, ökar också kaloriförbrukningen samt konditionen. Därtill förbättras både hjärtats, lungornas och cirkulationens kapacitet.
Fler fettförbrännande stationer bildas.
Man rekommenderar minst 30 minuter rask promenad om dagen - för att hålla hälsan. Man bör ha som mål att gå i en takt så att man förbränner minst 150 kcal vid varje 30 minuterstillfälle. (när jag kollat hur många kalorier jag förbränner på mina promenader måste jag skratta åt siffran... för jösses... jag kommer knappt upp till 80 kcal... o ändå pinnar jag på som en blå!!!)
Använd armarna aktivt!
Kroppen anpassar sig till de krav som ställs på den och blir så stark och snabb som ditt jobb och din fritid kräver. Men om du sitter eller ligger hela dagarna, kommer inte kroppen att tala om för dig att den behöver motion. Det är du som måste initiera träningen, varje gång!
Ju fler stora muskelgrupper som arbetar samtidigt, desto högre kaloriförbrukning. Därför anses följande sporter vara bra:
- längdskidåkning
- stavgång
- Glöm inte betydelsen av bra tempo och att göra det i kuperad terräng.
- Ju mer muskler - desto högre ämnesomsättning - vilket ger mer ork och energi. Detta sänker också blodfetterna (det onda kolesterolet). Därtill minskar behovet av att producera insulin.
- Om du skall äta en fettrik måltid, kan det vara bra att ta en 60 minuters promenad före måltiden, för att få lägre blodfettsmängd (eller så kan man ju skippa en fet måltid helt och hållet och söka sig till ett nyttigare alternativ :-)... min kommentar...).
En bättre blodcirklulation medför att
- Hjärtat ökar sin takt - i takt med musklernas arbetstakt.
- Blod och lymfa trycks fram i kroppens kärlsystem - cellerna får mer syre
- Lymfan kan ta med sig slaggprodukter och avfall som måste lämna kroppen. Detta ökar vårt välmående.
Ett starkt skelett får du av bra mat = byggstenar = näring.
Tänk på att kvinnor i menopausen förlorar mycket benmassa - vilket kan öka risken för benbrott!
Daglig motion kan minska negativ stress, nedstämdhet och depression. Endorfiner frisätts! Se på motionen som en mental paus - tid för dig själv!
Tävla inte mot andra - utan gör det i en takt som känns rolig och behaglig.
Motion minskar också risken för tjocktarms- och bröstcancer.
Om man vill tappa i vikt, bör man öka aktiviteten till 60-90 minuter per dag. En ovan motionär kan öka successivt med 15 minuter per 3-4 veckors-period.
10 000 steg motsvarar 6-8 km promenad (5 000 steg motsvarar 3-4 km promenad).
10 000 steg per dag i veckan = 3 500 kcal = ½ kg i kroppsfett.
I praktiken bör du kunna tappa 2 kg kroppsfett per månad med 70 000 steg i veckan.
När det blivit en naturlig vana att ta 10 000 steg om dagen, är det lämpligt att öka 3 000-4 000 av stegen till ett raskare tempo.
Kör inte för hårda pass före frukost - för även om du förbränner fett - så måste det till muskler också för att få energi.
...
Jag känner mig olustig och maktlös
Jag blir medveten om suget... men stoppar mig själv från att gå från tanke till handling...
INSIKT:
När jag är deppig, vill jag ha underhållning = mat... När jag blir stressad, uttråkad eller led..., så vill jag underhålla mig med "mat". Men även om jag i tanken tänker jag att det vore bra att ta en promenad eller dansa för att motverka den negativa stressen, så passar dig sig inte nu. Tyvärr. Jag är ju på jobbet :-).Jag får helt enkelt bearbeta olustkänslan som jag bär på nu och rikta blicken framåt. Det går att komma över detta, bara jag får lite kontroll på de basala bitarna (det "tunga") i mitt liv.
Det är väl här den mentala biten kommer in... Att lära sig ett nytt beteende. Men första steget är säkerligen att erkänna att man har ett problem. Och det kan jag ju inte förneka längre...
Arbetsförmedlingen...
Ångesten rider mig som en värsting... Jag fångar upp mig i denna känsla och börjar analysera... Måste jag återgå till mitt f d arbete som habiliteringspersonal eller kan jag hitta något annat att göra? Jag vill ju verkligen ha ett arbete - men inte må dåligt på kuppen...
För att råda bot på det, beslutade jag mig för att åka till mammas kyrkogård och promenera lite. Det var väl en väldans tur att det var uppehållsväder idag :.). Det kändes riktigt skönt att trampa på ny mark och sortera tankarna. Jag försökte vara i nuet och observera det jag såg framför mig... rinnande vatten, fuktig mark, gravstenar...
Så länge det finns liv, finns det hopp, sade jag till mig själv!
Jag frågade mig varför jag är rädd för att återvända till mitt gamla yrke. Jag försökte vända på resonemanget och få det åt det positiva hållet med att utmana sig med det man är rädd för.
...
Idag, kl 17:30 blev jag uppsagd från mitt arbete. Det här är det "tunga" jag pratat om under veckan. Jag har således bara en månad kvar att arbeta på mitt roligaste jobb någonsin. Nu är det dags att på allvar börja söka jobb.
Jag skrev in mig hos Arbetsförmedlingen förra veckan, med avsikt att ta reda på om jag kan söka starta eget-bidrag och ta över verksamheten jag jobbar i nu, men känner mig rädd för att sätta mig i skuld. Jag är också orolig för att jag inte kommer att få sålt så mycket som det krävs för att täcka min lön, hyra, lånekostnader förutom alla andra kostnader.
Scrapbookingbranchen är en trendkänslig branch, och man måste verkligen ligga på topp med alla aktuella varor för att locka till sig kunderna. Detta skulle medföra ytterligare ett stressmoment i mitt liv, förutom att jag skulle få jobba dygnet runt för att hinna med alla andra ansvarsuppgifter jag inte varit involverad i nu. Jag tänker främst på bokföring m m.
Om du, som läser detta, vet någon plats jag skulle kunna arbeta på - med bra talang inom det administrativa, kundkontakter, (gärna scrapbookingvaruförsäljning, skapande av inspirerande alster), språkkunskaper - finska, svenska och engelska samt en stor portion empati och medmänsklighet, så tveka inte att höra av dig!
För att råda bot på det, beslutade jag mig för att åka till mammas kyrkogård och promenera lite. Det var väl en väldans tur att det var uppehållsväder idag :.). Det kändes riktigt skönt att trampa på ny mark och sortera tankarna. Jag försökte vara i nuet och observera det jag såg framför mig... rinnande vatten, fuktig mark, gravstenar...
Så länge det finns liv, finns det hopp, sade jag till mig själv!
Jag frågade mig varför jag är rädd för att återvända till mitt gamla yrke. Jag försökte vända på resonemanget och få det åt det positiva hållet med att utmana sig med det man är rädd för.
...
Idag, kl 17:30 blev jag uppsagd från mitt arbete. Det här är det "tunga" jag pratat om under veckan. Jag har således bara en månad kvar att arbeta på mitt roligaste jobb någonsin. Nu är det dags att på allvar börja söka jobb.
Jag skrev in mig hos Arbetsförmedlingen förra veckan, med avsikt att ta reda på om jag kan söka starta eget-bidrag och ta över verksamheten jag jobbar i nu, men känner mig rädd för att sätta mig i skuld. Jag är också orolig för att jag inte kommer att få sålt så mycket som det krävs för att täcka min lön, hyra, lånekostnader förutom alla andra kostnader.
Scrapbookingbranchen är en trendkänslig branch, och man måste verkligen ligga på topp med alla aktuella varor för att locka till sig kunderna. Detta skulle medföra ytterligare ett stressmoment i mitt liv, förutom att jag skulle få jobba dygnet runt för att hinna med alla andra ansvarsuppgifter jag inte varit involverad i nu. Jag tänker främst på bokföring m m.
Om du, som läser detta, vet någon plats jag skulle kunna arbeta på - med bra talang inom det administrativa, kundkontakter, (gärna scrapbookingvaruförsäljning, skapande av inspirerande alster), språkkunskaper - finska, svenska och engelska samt en stor portion empati och medmänsklighet, så tveka inte att höra av dig!
Samtidigt som jag promenerade funderade jag över min framtid. Jag tänker inte bli någon förlorare. Jag skall gå segrande ur det här med min uppsägning och min framtida arbetslöshet.
Det finns ett behov av pysselkurser och jag skall se om inte jag kan råda bot på detta. Tanken på att jag skall finna en meningsfull sysselsättning får mig att må bra. Jag är inte typen som gillar att sitta hemma och göra ingenting, förutom när jag bestämt mig för att göra just ingenting.
Jag skall se till att bli min egen lyckas smed!
Daglig motion kommer att hjälpa mig att orka fokusera, hålla mig motiverad och pigg. Och vid god hälsa, dessutom :-).
Det finns ett behov av pysselkurser och jag skall se om inte jag kan råda bot på detta. Tanken på att jag skall finna en meningsfull sysselsättning får mig att må bra. Jag är inte typen som gillar att sitta hemma och göra ingenting, förutom när jag bestämt mig för att göra just ingenting.
Jag skall se till att bli min egen lyckas smed!
Daglig motion kommer att hjälpa mig att orka fokusera, hålla mig motiverad och pigg. Och vid god hälsa, dessutom :-).
Jag känner mig lite medtagen och ledsen över att jag snart blir arbetslös. Jag försöker vara positiv och tänka att jag kanske kan starta ett eget företag som fokuserar på kurser för anställda i olika företag och verksamheter, allmänt pysselintresserade o s v...
Jag kan tänka mig att köra till folks hem för att ha kurser o s v...
Allt detta är i planeringsstadiet än så länge. Det känns dock som ett bättre alternativ att inte ha något varulager samt slippa stå med en massa utgifter som hyra, återbetalning av lån om man jämför med situationen att jag skulle ta över verksamheten jag jobbar i nu. Kanske kan jag känna mig för under sex månader för att se om det bär sig eller inte. Kanske står jag inte ut med att ha så lite pengar, så kanske söker jag mig till ett arbete jag troligtvis kommer att bli sjuk av själv...
Jag är i valet och kvalet. Jag önskar dock att jag var mer självsäker och att jag trodde mer på mig själv. Jag kan känna små glimtar av tillfredsställelse när jag verkligen tror på mig, men sen tar oron och osäkerheten över och mal sönder huvudet på mig.
Vad kan jag göra för att hålla fast vid målet samt öka självförtroendet? Kanske är det för mycket att fokusera på nu när jag försöker att både röra mig mer och tänka på maten... att samtidigt fokusera på ett nytt yrke eller starta eget... Jag har väl mina begränsningar antar jag...
Stötvis får jag lust att äta... Det har ju varit min stressventil tidigare, men jag är ståndaktig. Jag tänker framåt. Jag blir också peppad när jag ser hälsosamt smala människor på tv. Jag tänker att en dag är det där jag... Och jag kommer till den där dagen fortare om jag inte äter något extra, bara för att jag är ledsen och nedstämd.
Jag kan tänka mig att köra till folks hem för att ha kurser o s v...
Allt detta är i planeringsstadiet än så länge. Det känns dock som ett bättre alternativ att inte ha något varulager samt slippa stå med en massa utgifter som hyra, återbetalning av lån om man jämför med situationen att jag skulle ta över verksamheten jag jobbar i nu. Kanske kan jag känna mig för under sex månader för att se om det bär sig eller inte. Kanske står jag inte ut med att ha så lite pengar, så kanske söker jag mig till ett arbete jag troligtvis kommer att bli sjuk av själv...
Jag är i valet och kvalet. Jag önskar dock att jag var mer självsäker och att jag trodde mer på mig själv. Jag kan känna små glimtar av tillfredsställelse när jag verkligen tror på mig, men sen tar oron och osäkerheten över och mal sönder huvudet på mig.
Vad kan jag göra för att hålla fast vid målet samt öka självförtroendet? Kanske är det för mycket att fokusera på nu när jag försöker att både röra mig mer och tänka på maten... att samtidigt fokusera på ett nytt yrke eller starta eget... Jag har väl mina begränsningar antar jag...
Stötvis får jag lust att äta... Det har ju varit min stressventil tidigare, men jag är ståndaktig. Jag tänker framåt. Jag blir också peppad när jag ser hälsosamt smala människor på tv. Jag tänker att en dag är det där jag... Och jag kommer till den där dagen fortare om jag inte äter något extra, bara för att jag är ledsen och nedstämd.
Jag fångar mig själv med att vara kvar i den negativa spiralen. Jag försöker tänka positivt, men så kommer det en mörk kraft och bara suger musten ur mig. Jag har dock blivit bättre på att känna igen de negativa tankarna, så jag tror faktiskt att jag på sikt kan säga till mig själv vid ett tidigare stadium att sluta och ändra taktik i huvudet! Jag vill gärna tro gott om mig själv och min förmåga, men oron tar som sagt över.
Jag vill gärna hitta en bok om hur man peppar upp sig själv och håller sig kvar där under hela dygnet, inte bara de fem första minuterna...
Jag känner mig också tungsint över att jag inte går ned i vikt, speciellt när jag inte äter sötsaker. Jag äter verkligen ingenting av det jag gjorde förr. Men jag vill vara positiv i tanken även i detta ämne.
Igår, när jag vägde mig i nattlinnet, vägde jag 104,8 kg. Sen när jag hade bälgat i mig vatten och tagit på mig kläder, vägde jag ett kilo mer.
Idag när jag vägde mig i nattlinnet, vägde jag 104,4 kg. Så det är klart att det kan kännas lite positivt. Jag måste komma ihåg att ge mig själv tid. Det tar tid att gå ned i vikt. Om jag vill se snabbare resultat, så måste jag nog öka träningstiden! Det finns inga andra sätt att se på det!
Och sen vill jag heller inte vara beroende av resultatet på vågen. Jag borde kanske gömma undan den helt och hållet!!!
Gårdagens middag gjorde morgonens avföring hård. Då är det ju frågan om jag hellre är lös eller hård. Jag tror egentligen att maten jag åt igår kväll inte var den bästa - men jag "lyxade" till (läs förstörde kroppen) det lite på fredagkvällen... Jag orkade inte se på kycklinggrytan ännu en dag. Det är väl det som är nackdelen när man gör sådana stora satser mat, att man hinner tröttna på det innan man ätit upp allt! Men nyttig mat, det kan jag verkligen laga!
Jag har också märkt att det är viktigt att jag har kokta ägg i kylen hela tiden. Igår hade jag inget ägg till lunchen, och jag var ju hungrig som en varg bara en timma efter. Bara keso och frukt funkar inte för mig, alltså!
Nähepp! Nu är det nog med morgonfunderingar och -reflektioner. Nu är det dags att byta om och börja promenera.
Jag vill gärna hitta en bok om hur man peppar upp sig själv och håller sig kvar där under hela dygnet, inte bara de fem första minuterna...
Jag känner mig också tungsint över att jag inte går ned i vikt, speciellt när jag inte äter sötsaker. Jag äter verkligen ingenting av det jag gjorde förr. Men jag vill vara positiv i tanken även i detta ämne.
Igår, när jag vägde mig i nattlinnet, vägde jag 104,8 kg. Sen när jag hade bälgat i mig vatten och tagit på mig kläder, vägde jag ett kilo mer.
Idag när jag vägde mig i nattlinnet, vägde jag 104,4 kg. Så det är klart att det kan kännas lite positivt. Jag måste komma ihåg att ge mig själv tid. Det tar tid att gå ned i vikt. Om jag vill se snabbare resultat, så måste jag nog öka träningstiden! Det finns inga andra sätt att se på det!
Och sen vill jag heller inte vara beroende av resultatet på vågen. Jag borde kanske gömma undan den helt och hållet!!!
Gårdagens middag gjorde morgonens avföring hård. Då är det ju frågan om jag hellre är lös eller hård. Jag tror egentligen att maten jag åt igår kväll inte var den bästa - men jag "lyxade" till (läs förstörde kroppen) det lite på fredagkvällen... Jag orkade inte se på kycklinggrytan ännu en dag. Det är väl det som är nackdelen när man gör sådana stora satser mat, att man hinner tröttna på det innan man ätit upp allt! Men nyttig mat, det kan jag verkligen laga!
Jag har också märkt att det är viktigt att jag har kokta ägg i kylen hela tiden. Igår hade jag inget ägg till lunchen, och jag var ju hungrig som en varg bara en timma efter. Bara keso och frukt funkar inte för mig, alltså!
Nähepp! Nu är det nog med morgonfunderingar och -reflektioner. Nu är det dags att byta om och börja promenera.
Jag skall iväg och pyssla imorgon tillsammans med andra. Många kommer att ha med sig något sött. Många har t o m bakat det själva och skriver om det i pysselgruppens forum. När jag ser ordet kladdkaka så känner jag att jag också vill smaka, men så sansar jag mig. Jag tänker samtidigt att kanske skulle jag kunna öka promenadtiden för att kunna unna mig mig en bit, men så påminner jag mig att en bit kladdkaka innehåller mycket mer än de 15 extrakalorier jag lyckas gå ned vid den ökade promenaden... Jag säger till mig själv att jag väljer att äta något annat. Det är ju så lätt att falla dit när man väl öppnat upp sötdörrarna. Och det är väl just här prövningen är. Att våga välja en annan väg än den som den stora massan väljer. Att våga göra något för sig själv och att våga prata om sig själv som JAG istället för MAN. Jag väljer att äta sunt. Jag väljer att gå ned i vikt fortare än att äta något sött och ha dåligt samvete för det.
Jag, jag jag.
Jag, jag jag.
Jag klarade mig genom pysseldagen utan att falla för frestelsen att äta vare sig sockerkaka eller kladdkaka... Jag t o m höll i kniven när det var som jobbigast, men jag lät bli att skära till mig en bit av den goda kakan... De andra som åt sade att den var god... Tack Petra, för att du sade till mig att inte ta av kakan :-)!
Faktum är att jag nästan bröt ihop på vägen hem. Jag hamnade i en svacka när det gäller att hitta ett jobb. Jag grät som ett barn. Jag får panik när jag tänker på att det enda jag kanske "duger till" är omsorgen. Paniken kommer när jag själv känner att jag inte ens duger till det... Jag måste hitta något annat. Den här avgrunden känns djup. För djup!
Faktum är att jag nästan bröt ihop på vägen hem. Jag hamnade i en svacka när det gäller att hitta ett jobb. Jag grät som ett barn. Jag får panik när jag tänker på att det enda jag kanske "duger till" är omsorgen. Paniken kommer när jag själv känner att jag inte ens duger till det... Jag måste hitta något annat. Den här avgrunden känns djup. För djup!
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
- Om det gör ont när du promenader - ta en paus och fortsätt sen igen!
- Jag ser fram emot morgonpromenaderna, och varför skall jag inte göra det? Det är ju egentid :-).
- Jag är uppmärksam på att hunger gör mig ledsen och ledsenhet gör mig sugen på något. Jag stoppar mig själv från att ge efter för det invanda mönstret - och jag väljer att vara ståndaktig och tänka framåt istället. Det jag upplever nu kanske kan jämföras med en backe, eller en lockande sidoväg, men eftersom jag inte är intresserad av senvägar håller jag mig på "the straight and narrow". Inga ge efter för några frestelser här inte :-)! Jag visar prov på viljestyrka!
- Jag tränar mig i att tala om mig själv i jag-form istället för man-form.
- Jag utmanar mig själv att umgås socialt och lära mig att välja sundare alternativ än de sötsaker som bjuds av trevliga och välmenande pysselvänner.
VECKA 4 - 2012
Idag börjar min sjätte vecka i mitt nya liv! Yes! Jag är verkligen på G, även om jag idag är mer nedstämd än tidigare. Och även om texten nedan får er att sätta något i halsen, så skall ni inte tvivla på mig. Jag ska fortsätta motionera!
Jag ältar, ältar och ältar det som händer mig nu. Jag utsätter mig för negativ stress utan dess like. Jag försöker vara neutral och positiv under processen, men ju fler nya stressfaktorer jag försöker bolla med, desto mer stressad känner jag mig!
Det har ju varit en tumultartad vecka för mig. Att bli uppsagd, är en erfarenhet som jag inte räknat med. Och att bli av med sitt roligaste arbete någonsin, är också en svår sorg att bära! Jag har verkligen försökt att tänka mig som egen företagare med totalansvar för butik med lager, lån, hyra, egen lön m m samt utökat antal kurser (som jag skall planera för och hålla i givetvis (när, är en annan fråga...)) samtidigt som jag skall försöka vara kreativ och hitta på andra sätt att få en större kundkrets. Därtill kan man lägga bokföringsarbetsuppgifterna. Att ro i land med ovanstående skulle ju innebära dygnet runt-arbete och det klarar jag bara inte av!
Att ta ett blancolån på kanske en halv miljon, skrämmer skiten ur mig. Jag har det inte gott ställt, och jag vågar inte sätta mig i skuld. För vad skulle jag ta mig till om det inte skulle funka? Då är jag ju fast för resten av livet i skulder, upp över öronen!
Därefter har jag - säkerligen utav sentimentala skäl (när jag ser hur glada kunderna är när de köper vissa varor som jag själv vurmar starkt för - och i tanken tänker att jag även i fortsättningen skulle kunna sälja) - velat hålla mig själv kvar inom pysselvärlden genom att tänka att jag kanske kan starta eget som kursanordnare istället. Men det vill till att få till så många kursdeltagare, så att det bär upp en heltidslön, varje månad!!!??? Så ju mer jag tänkte på det, desto mer osäker blev jag. Och ledsen över att jag inte kommer att lyckas med det jag själv vill.
Och när jag sen tänker på vad jag skall ta mig till för att inte tvingas leva på A-kassan, så känns det som att det enda som återstår är att gå tillbaka till omsorgen, för det är ju där jag har min senaste utbildning. Problemet är bara att själva tanken på att återgå till det som stressade sönder mig och fick mig sjukskriven (min oförmåga att hantera jobbet med brukare som har svåra diagnoser samt alla andra krävande arbetsuppgifter), får ju mig att skaka av rädsla för att de gamla stresskänslorna gör sig påminda. Jag får helt enkelt panik vid blotta tanken, och det är ingen rolig känsla!
Jag känner mig som en nolla, som en person som inte har något värde. Som en person som kommer att bli arbetslös och sedan utförsäkrad och slutligen ett socialfall.
Så ser min tankebana ut.
Jag tror att mycket av det här beror på att jag vill se mig själv som en bättre människa än så. Jag är inte bekväm i rollen som arbetslös. Kanske påminner det mig om min mor, som var både psykiskt sjuk och alkoholiserad. Det blir på något sätt en krock med alla mina primära ambitioner och vad jag faktiskt kan åstadkomma. En hemsk insikt, kan tyckas!
Samtidigt försöker jag hålla mig över vattenytan genom att tänka och påminna mig själv om att jag VET att jag har talanger. Jag VET att jag har ett driv. Jag VET att jag vill arbeta och jag VET att jag kan komma till nytta. Men det dåliga självförtroendet säger mig att det inte finns någon som vill ha mig i sin verksamhet. Dessa undergångstankar måste ju ha sin grund någonstans. Jag vet dock inte var. Den här prövningen är givetvis en bra lärare. Om jag gräver tillräckligt djupt kommer jag säkerligen lära känna mig själv ännu bättre. Förhoppningsvis tar jag mig ur det med en STÄRKT självkänsla!
När jag sedan får ännu en utmaning att jonglera med, som får mig att förstå att jag agerat själviskt när jag skrivit på facebook om uppsägningen utan att resten av inspiratörerna vet om det samt det faktum att många inom scrapvärlden nu surrar kring detta, så får jag dåligt samvete för att jag inte tänkt efter före. Jag var i o f s tvungen att meddela en mässarrangör om att vi inte tänker komma dit. Därtill har jag varit tvungen att kontakta leverantörer för att stoppa de ordrar som vi kanske har på rest. Informationen hade kommit ut ändå, tror jag. Men det är klart, det tar inte bort det faktum att det var JAG som skrev på fejsan :-(.
Att jag skall vara den som bär upp rollen som informatör om företagets slutdatum, axla rollen som ansiktet utåt samtidigt som jag skall hålla ihop mig själv, verkar vara något jag behöver tränas i.
Jag vill ju egentligen vara den starka typen som kan resonera klokt och förnuftigt. Men det är klart, när det handlar om en primär kris som ens överlevnad, ja då antar jag att jag inte klarar av att tänka på alla andra före mig själv.
Just nu känner jag mig bara skuld- och skamtyngd och vill vara ledig ett par dagar för att sortera mina tankar och hitta konstruktiva sätt att hantera situationen på! Efter ett samtal med chefen om att vara ledig idag, bestämde jag mig för att ta en promenad till på mitt kära promenadband. Nu gick jag på hastigheter mellan 4,4-5,5 km/h och kom 2 km framåt på 25 minuter.
Det har ju varit en tumultartad vecka för mig. Att bli uppsagd, är en erfarenhet som jag inte räknat med. Och att bli av med sitt roligaste arbete någonsin, är också en svår sorg att bära! Jag har verkligen försökt att tänka mig som egen företagare med totalansvar för butik med lager, lån, hyra, egen lön m m samt utökat antal kurser (som jag skall planera för och hålla i givetvis (när, är en annan fråga...)) samtidigt som jag skall försöka vara kreativ och hitta på andra sätt att få en större kundkrets. Därtill kan man lägga bokföringsarbetsuppgifterna. Att ro i land med ovanstående skulle ju innebära dygnet runt-arbete och det klarar jag bara inte av!
Att ta ett blancolån på kanske en halv miljon, skrämmer skiten ur mig. Jag har det inte gott ställt, och jag vågar inte sätta mig i skuld. För vad skulle jag ta mig till om det inte skulle funka? Då är jag ju fast för resten av livet i skulder, upp över öronen!
Därefter har jag - säkerligen utav sentimentala skäl (när jag ser hur glada kunderna är när de köper vissa varor som jag själv vurmar starkt för - och i tanken tänker att jag även i fortsättningen skulle kunna sälja) - velat hålla mig själv kvar inom pysselvärlden genom att tänka att jag kanske kan starta eget som kursanordnare istället. Men det vill till att få till så många kursdeltagare, så att det bär upp en heltidslön, varje månad!!!??? Så ju mer jag tänkte på det, desto mer osäker blev jag. Och ledsen över att jag inte kommer att lyckas med det jag själv vill.
Och när jag sen tänker på vad jag skall ta mig till för att inte tvingas leva på A-kassan, så känns det som att det enda som återstår är att gå tillbaka till omsorgen, för det är ju där jag har min senaste utbildning. Problemet är bara att själva tanken på att återgå till det som stressade sönder mig och fick mig sjukskriven (min oförmåga att hantera jobbet med brukare som har svåra diagnoser samt alla andra krävande arbetsuppgifter), får ju mig att skaka av rädsla för att de gamla stresskänslorna gör sig påminda. Jag får helt enkelt panik vid blotta tanken, och det är ingen rolig känsla!
Jag känner mig som en nolla, som en person som inte har något värde. Som en person som kommer att bli arbetslös och sedan utförsäkrad och slutligen ett socialfall.
Så ser min tankebana ut.
Jag tror att mycket av det här beror på att jag vill se mig själv som en bättre människa än så. Jag är inte bekväm i rollen som arbetslös. Kanske påminner det mig om min mor, som var både psykiskt sjuk och alkoholiserad. Det blir på något sätt en krock med alla mina primära ambitioner och vad jag faktiskt kan åstadkomma. En hemsk insikt, kan tyckas!
Samtidigt försöker jag hålla mig över vattenytan genom att tänka och påminna mig själv om att jag VET att jag har talanger. Jag VET att jag har ett driv. Jag VET att jag vill arbeta och jag VET att jag kan komma till nytta. Men det dåliga självförtroendet säger mig att det inte finns någon som vill ha mig i sin verksamhet. Dessa undergångstankar måste ju ha sin grund någonstans. Jag vet dock inte var. Den här prövningen är givetvis en bra lärare. Om jag gräver tillräckligt djupt kommer jag säkerligen lära känna mig själv ännu bättre. Förhoppningsvis tar jag mig ur det med en STÄRKT självkänsla!
När jag sedan får ännu en utmaning att jonglera med, som får mig att förstå att jag agerat själviskt när jag skrivit på facebook om uppsägningen utan att resten av inspiratörerna vet om det samt det faktum att många inom scrapvärlden nu surrar kring detta, så får jag dåligt samvete för att jag inte tänkt efter före. Jag var i o f s tvungen att meddela en mässarrangör om att vi inte tänker komma dit. Därtill har jag varit tvungen att kontakta leverantörer för att stoppa de ordrar som vi kanske har på rest. Informationen hade kommit ut ändå, tror jag. Men det är klart, det tar inte bort det faktum att det var JAG som skrev på fejsan :-(.
Att jag skall vara den som bär upp rollen som informatör om företagets slutdatum, axla rollen som ansiktet utåt samtidigt som jag skall hålla ihop mig själv, verkar vara något jag behöver tränas i.
Jag vill ju egentligen vara den starka typen som kan resonera klokt och förnuftigt. Men det är klart, när det handlar om en primär kris som ens överlevnad, ja då antar jag att jag inte klarar av att tänka på alla andra före mig själv.
Just nu känner jag mig bara skuld- och skamtyngd och vill vara ledig ett par dagar för att sortera mina tankar och hitta konstruktiva sätt att hantera situationen på! Efter ett samtal med chefen om att vara ledig idag, bestämde jag mig för att ta en promenad till på mitt kära promenadband. Nu gick jag på hastigheter mellan 4,4-5,5 km/h och kom 2 km framåt på 25 minuter.
Fy fan vad bra!
...
Medicinen för mig verkar vara att grubbla, bli medveten om det, reflektera och skriva om det och sedan göra något åt det. I det här fallet blev det en promenad i rask takt :-)! Och det är en ganska skön känsla när man känner svetten rinna ned för sidorna i ansiktet efteråt :-)!
Det skall nog bli folk av mig med!!!
...
Det slår mig nu, att jag är en orolig person, eftersom jag redan nu, tänker jag på det som komma skall om x antal veckor. Detta innebär att jag inte lever i nuet.
Jag oroar mig för framtiden. Givetvis skall man väl se om sitt hus, men att gå upp i detta så fullständigt, kan ju aldrig vara bra! Men jag antar att det finns något positivt med det hela. Jag lever inte i det förflutna i alla fall. Hmmm...
Det är väl inte riktigt sant det heller, då jag baserar min oro om framtiden på mina resultat i dåtiden. Kanske är det dags att dra i handbromsen och intala sig att jag lever här och nu och gör det bästa jag kan av situationen!
Men vad är det som triggar mig och hur kan jag lära mig en ny metod att hantera detta?
...
Medicinen för mig verkar vara att grubbla, bli medveten om det, reflektera och skriva om det och sedan göra något åt det. I det här fallet blev det en promenad i rask takt :-)! Och det är en ganska skön känsla när man känner svetten rinna ned för sidorna i ansiktet efteråt :-)!
Det skall nog bli folk av mig med!!!
...
Det slår mig nu, att jag är en orolig person, eftersom jag redan nu, tänker jag på det som komma skall om x antal veckor. Detta innebär att jag inte lever i nuet.
Jag oroar mig för framtiden. Givetvis skall man väl se om sitt hus, men att gå upp i detta så fullständigt, kan ju aldrig vara bra! Men jag antar att det finns något positivt med det hela. Jag lever inte i det förflutna i alla fall. Hmmm...
Det är väl inte riktigt sant det heller, då jag baserar min oro om framtiden på mina resultat i dåtiden. Kanske är det dags att dra i handbromsen och intala sig att jag lever här och nu och gör det bästa jag kan av situationen!
Men vad är det som triggar mig och hur kan jag lära mig en ny metod att hantera detta?
Jag för tabell över mina avancemang för att lättare kunna se hur jag ökar i både hastighet och tid. Jag skriver även ned viktminskningen där - när jag väger mig på min våg. Det kan bli trixigt att skriva in värden från olika vågar - för jag har en känsla av att min våg inte stämmer med de andra. Det som är viktigt i det här läget, är att jag ser till själva kilo-minskningen och inte själva totalvikten :-).
Vågen stod på 104,4 kg i morse. Och jag vet. Jag borde verkligen inte väga mig så ofta... Men jag är som ett barn i en godisaffär varje gång jag ser vågen... Och i ärlighetens namn finns det väl värre saker att göra :-). Jag dricker inte alkohol, jag röker inte tobak, jag äter heller inte sötsaker eller annat tjafs... Då anser jag att jag kan väga mig varje dag - om jag så vill - för att hålla motivationen uppe :-).
Men det är söndagsvikten som jag tycker är viktigast!!!
Men det är söndagsvikten som jag tycker är viktigast!!!
Jag väntar på hantverkare som skall fixa med våra fläkt idag. Rättare sagt, så skall de byta ut den. Förr i tiden hade jag stressat som fan för att de kommer. Jag hade sett till att ha hemmet i perfekt skick, men numera skiter jag i det. Det är väl ett hälsotecken det med, antar jag... Om man skall lyda uttrycket: "Ordning är för idioter, genier behärskar kaos" :-).
Det som kan var lite stressande är just det där att när jag tar min andra promenad, så kommer det ju att dra ut på tiden... Sen skall jag duscha... när de är här... Lyckligtvis har sambon tagit ledigt idag, så han kan serva dem och jag kan sköta mitt...
Och varför jag börjat med 30-minuterspromenader är helt enkelt för att det står i bruksanvisningen till maskinen att man helst skall göra det - d v s inte överskrida tidsgränsen. Så då får det ju bli två promenader om dagen istället... I framtiden säkerligen fler :-).
Idag är det lite lättare att andas. Jag har ändrat tänkesätt när det gäller mitt framtida arbete. Jag försöker få tag i en delägare att driva butiken med. Det kan givetvis ha sidan för- och nackdelar... Det svåra är väl att man inte riktigt vet vad man får förrän man jobbat ihop ett tag. Jag har hört folk berätta om dåliga delägare som nyttjat företagets pengar för egen vinning. Sådant vill man ju bara inte veta av!
Förhoppningen är givetvis att jag skall hitta en superentusiastisk person som brinner för det här lika mycket som jag och som kan komplettera mig på alla de områden jag saknar kunskap :-).
Nu håller jag tummarna för detta!!!
Något annat som händer med mig, är att jag fått lätta blödningar varje vecka. Det håller på i ett par dagar och för att göra uppehåll på en dag eller två. Jag har ju varit lyckligt lottad och inte haft mens på månader. Jag antar att det har med fetman att göra. Så när jag börjar tappa i vikt, ja, då kommer mensen tillbaka. Hur kul är det då? Men å andra sidan kan man ju ta det som ett tecken på att det jag gör faktiskt har sin verkan. Det finns alltid något bra - även i det dåliga!
Det som kan var lite stressande är just det där att när jag tar min andra promenad, så kommer det ju att dra ut på tiden... Sen skall jag duscha... när de är här... Lyckligtvis har sambon tagit ledigt idag, så han kan serva dem och jag kan sköta mitt...
Och varför jag börjat med 30-minuterspromenader är helt enkelt för att det står i bruksanvisningen till maskinen att man helst skall göra det - d v s inte överskrida tidsgränsen. Så då får det ju bli två promenader om dagen istället... I framtiden säkerligen fler :-).
Idag är det lite lättare att andas. Jag har ändrat tänkesätt när det gäller mitt framtida arbete. Jag försöker få tag i en delägare att driva butiken med. Det kan givetvis ha sidan för- och nackdelar... Det svåra är väl att man inte riktigt vet vad man får förrän man jobbat ihop ett tag. Jag har hört folk berätta om dåliga delägare som nyttjat företagets pengar för egen vinning. Sådant vill man ju bara inte veta av!
Förhoppningen är givetvis att jag skall hitta en superentusiastisk person som brinner för det här lika mycket som jag och som kan komplettera mig på alla de områden jag saknar kunskap :-).
Nu håller jag tummarna för detta!!!
Något annat som händer med mig, är att jag fått lätta blödningar varje vecka. Det håller på i ett par dagar och för att göra uppehåll på en dag eller två. Jag har ju varit lyckligt lottad och inte haft mens på månader. Jag antar att det har med fetman att göra. Så när jag börjar tappa i vikt, ja, då kommer mensen tillbaka. Hur kul är det då? Men å andra sidan kan man ju ta det som ett tecken på att det jag gör faktiskt har sin verkan. Det finns alltid något bra - även i det dåliga!
Jag grubblar mycket på hur jag skall lösa min arbetssituation. Jag har fått napp på en delägare. Jag hoppas att det går i lås. Jag får en massa andra uppgifter att ta itu med för att få igenom ett starta eget-bidrag. Därtill funderar jag mycket på vad man kan göra för att få verksamheten att blomma upp.
Så jag måste ta mig tid att skriva av mig, annars blir inte träningen bra!
Jag läste också någonstans att en rask promenad innebär att man promenerar på 7 km/h i hastighet. Jag har en bit kvar innan jag når till och orkar med den sortens hastighet. Kanske tar detta ned mitt mod... (d v s jag tolkar in att jag inte duger till en rask promenad - vilket medför att viktminskningen uteblir)
Jag vägde mig imorse också - och vågen står still på 104 kg. Kanske låter jag det påverka mig mer än jag tror och vill. Men nu efter skrivandet här, hoppas jag att jag skall kunna ta mig an bandet igen.
Det stör mig också att jag glömmer av att planera för min frukost dagen innan! Det känns som om siktet är för kortsiktigt inställt. Jag vill sikta om - så att jag kan behålla fokus under en längre tid!
Så jag måste ta mig tid att skriva av mig, annars blir inte träningen bra!
Jag läste också någonstans att en rask promenad innebär att man promenerar på 7 km/h i hastighet. Jag har en bit kvar innan jag når till och orkar med den sortens hastighet. Kanske tar detta ned mitt mod... (d v s jag tolkar in att jag inte duger till en rask promenad - vilket medför att viktminskningen uteblir)
Jag vägde mig imorse också - och vågen står still på 104 kg. Kanske låter jag det påverka mig mer än jag tror och vill. Men nu efter skrivandet här, hoppas jag att jag skall kunna ta mig an bandet igen.
Det stör mig också att jag glömmer av att planera för min frukost dagen innan! Det känns som om siktet är för kortsiktigt inställt. Jag vill sikta om - så att jag kan behålla fokus under en längre tid!
Hur kul är det här då...? Vid halvsjutiden idag fick jag ont i magen. Jag tänkte genast att jag skulle få min mens, men så gick jag på toa och blev sittande där. Värsta ränneskiten! Uscha mig! Får jag då mens på detta, så är ju lördagkvällen gjord! Fyy faaaan!
Vågen visar 103,9 kg. Jag känner mig missnöjd med resultatet - med tanke på att jag ökat promenadantalet till två om dagen den här veckan. Dessutom har jag ökat intensiteten i dem. Men det är inte mycket att göra åt. Över huvud taget tycker jag att det är märkligt att jag inte går ned mer, med tanke på att jag inte äter eller dricker några sötsaker längre. Det är banne mig jättekonstigt. Och att jag promenerar på det, jag som tidigare levt ett väldigt stillasittande liv.
Vad kan detta bero på? Någon som vet?
Vad har du lärt dig den här veckan?
- Det är inte konstruktivt att älta. Det är givetvis bra att resonera med sig själv om vad "problemet" kan vara, men sen gäller det att ta tag i sig själv och göra något vettigt av det hela. En promenad som får dig att fokusera enbart på var du sätter fötterna, hur du andas o s v kan vara ett mycket bra alternativ!
- Lev i nuet!
- Var stolt över dina framsteg! Titta tillbaka och inse att du verkligen är på väg! Belöna dig med snälla tankar om dig själv!
VECKA 5 - 2012
En ny vecka. Min sjunde. Med en satsning på mig och min hälsa i fokus. Jag känner mig lite uttråkad på det här att jag inte går ned i vikt. Förra veckan ökade jag på promenadtiden och hastigheten, men resultaten uteblir ändå. Jag åt i o f s smörgåsar nästan varje dag till t ex korvsoppan och annan mat. Kan det vara boven? Detta faktum får mig in i en negativ spiral som leder till att jag tänker att inte spelar någon roll vad jag än gör - jag går inte ned i vikt. Jag har en LOSER-stämpel i pannan!
Men jag tänker givetvis inte ge upp. Nähepp. Inte idag i alla fall. Jag har ju mycket att vara glad för:
- Förbättrade matvanor.
- En vilja att promenera varje dag.
- En känsla av stolthet över mig själv.
Jag ser till att jag kan leva efter mitt sunda tänk även i vardagen, på eventuella restaurangbesök m m. Jag har faktiskt lärt mig en hel del och jag tycker att det är bra att jag skriver ned mina tankar. Det är annars väldigt lätt att låta dem bli ett surr som jag sedan glömmer bort.
Och jag är mäkta stolt över att jag inte har köpt vare sig godis, glass, kakor eller annat tjafs på dessa veckor. Och att vi klarar av helgerna utan fredags- och lördagsgodis... utan ett evigt tuggande - bara för att få tiden att gå. Det tycker jag är stort! Jag tror banne mig att jag ätit utav ren tristess...
Så nu är det dags att se fram emot en ny vecka - full av chanser till fysisk aktivitet och mentala övningar. Tjohoooo, promenadbandet... Here I come!
Min pruttande tarm får mig att tänka att jag inte bör äta så mycket bröd. Avföringen blir delvis bättre dock, men som sagt - jag tror inte att det är så bra att jag äter jästa saker. Så bort med brödet hädanefter. Jag hoppas att jag kan få det att funka med havregrynsgröten!
Och även om jag gnäller över att de snabba resultaten uteblir, trots att jag inget sött längre äter, kan jag nog konstatera att midjeomfånget minskat något. Den 14 december 2011 var måttet 117 cm och idag mätte jag det till 110 cm. Troligtvis är det uteslutandet av socker som bidragit till detta. Alltid något att vara glad över :-)!
...
Jag fick tips om att läsa en bok som heter "Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och Spencer Smith. I mitt sökande efter den, ser jag att den kostar olika mycket på olika ställen. Jag som riskerar att bli pengalös inom kort, söker givetvis efter ett billigt alternativ.
Jag hittar också en bra länk till fler självhjälpsböcker.
Här, hos Lukaspsykologen, kan du läsa om bl a ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, Per Wallroths bok ”Mentaliseringsboken”, ”The Compassionate Mind” skriven av Paul Gilbert, och ”Living like you mean it” som är skriven av Ronald J. Frederick.
Jag känner att jag har väldigt mycket saker att ta ställning till. Tiden pockar på och folk kräver svar. Detta stressar mig. Det händer att folk blir irriterade på mig och min velighet och detta stressar mig också. Men jag vill gärna påminna mig själv om att jag är mig själv närmast. Jag vill också lära mig ta kontroll över mina känslor. Jag vill heller inte ta till mig andra människors upplevelser, utan vill låta dem ta hand som sina egna tankar och känslor.
Det är ett evigt balanserande detta.
...
Jag fick tips om att läsa en bok som heter "Sluta grubbla börja leva” av Steven C. Hayes och Spencer Smith. I mitt sökande efter den, ser jag att den kostar olika mycket på olika ställen. Jag som riskerar att bli pengalös inom kort, söker givetvis efter ett billigt alternativ.
Jag hittar också en bra länk till fler självhjälpsböcker.
Här, hos Lukaspsykologen, kan du läsa om bl a ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, Per Wallroths bok ”Mentaliseringsboken”, ”The Compassionate Mind” skriven av Paul Gilbert, och ”Living like you mean it” som är skriven av Ronald J. Frederick.
Jag känner att jag har väldigt mycket saker att ta ställning till. Tiden pockar på och folk kräver svar. Detta stressar mig. Det händer att folk blir irriterade på mig och min velighet och detta stressar mig också. Men jag vill gärna påminna mig själv om att jag är mig själv närmast. Jag vill också lära mig ta kontroll över mina känslor. Jag vill heller inte ta till mig andra människors upplevelser, utan vill låta dem ta hand som sina egna tankar och känslor.
Det är ett evigt balanserande detta.
Jag försöker skaka av mig alla onödiga tankar som far in i huvudet. Vissa bearbetar jag en stund, men andra skakar jag av med med hjälp av armarna. Jag vill inte ha en massa onödigt bröte i huvudet. Det är viktigt att jag kan fokusera på själva promenaden, så att jag kan ta ut mig till bra musik om jag så vill :-).
SKOR
När jag surfar på fejsan, får jag syn på en annons med fina skor... Kolla in dessa sötnosar :-). Hjärtat skulle jag givetvis ta bort, men kolla in klackens ränder. Dessa skulle jag gärna våga mig på i framtiden :-).... Förutsatt att svullnaden på ankeln efter x antal stukningar gått ned... :-). Brandos.se heter affären, och tydligen är det fri frakt hem och även i retur. Det gillar jag :).
VÄSKOR OCH RYGGPROBLEM
Kan ni tänka er mig i sådana skor och matchande fräcka kläder... Det ni! Nu fick jag lite mer inspiration!!! En snygg handväska - som jag faktiskt kan bära utan att få ont i ryggen - kan ju vara nästa mål... För som det är nu, måste jag ha ryggsäck varje dag för att inte ryggfästet vid skulderbladen skall kännas utnött... :-(.
Lola Ramona - Angie heter skorna!
När jag surfar på fejsan, får jag syn på en annons med fina skor... Kolla in dessa sötnosar :-). Hjärtat skulle jag givetvis ta bort, men kolla in klackens ränder. Dessa skulle jag gärna våga mig på i framtiden :-).... Förutsatt att svullnaden på ankeln efter x antal stukningar gått ned... :-). Brandos.se heter affären, och tydligen är det fri frakt hem och även i retur. Det gillar jag :).
VÄSKOR OCH RYGGPROBLEM
Kan ni tänka er mig i sådana skor och matchande fräcka kläder... Det ni! Nu fick jag lite mer inspiration!!! En snygg handväska - som jag faktiskt kan bära utan att få ont i ryggen - kan ju vara nästa mål... För som det är nu, måste jag ha ryggsäck varje dag för att inte ryggfästet vid skulderbladen skall kännas utnött... :-(.
Lola Ramona - Angie heter skorna!
Jag resonerade med mig själv om att ta tre promenader på söndagen, för att kunna ta det lite lugnare på måndagen, då jag skall till dietisten kl 08:00. Detta ruckar ju hela min morgonrutin och då är det nog bra att ha förberett sig... Det tar ju mig säkert 40-50 minuter att ta mig dit - med tanke på morgontrafiken vid den tiden! Hmmm... Jag skulle vilja veta lite mer om hur trafikläget ser ut vid halv åtta på morgonen... Kanske är det värre om man åker vid 8...??? Jag har ju ingen aning... Men jag minns att när jag gick i skola på Majorna, så räckte det med 40 minuter i alla fall...
Jag sov, kanske inte oroligt, men inte fullt ut... Jag gick upp strax efter 05:00. Det är nog lika bra att jag går upp tidigt, så att jag får undan alla uppgifter jag tar på mig.
Och därtill finns det roliga saker att blogga om. Jag har t ex hjälpt till att ta fram nya stämplar hos Vilda Stamps. Du kan läsa om mina inlägg här och här.
- Det skall betalas för varor hit och dit.
- Det skall fixas med mammas skatt.
- Det skall fixas med inbjudan till Mary Kay-träff.
- Det skall planeras för städning i hemmet.
- Mobilen skall laddas.
- Och jag skall fundera på vad jag skall göra i dötiden idag efter en titt på en eventuell lokal jag skulle kunna hyra till mitt nya företag - som jag funderar på att starta...
Och därtill finns det roliga saker att blogga om. Jag har t ex hjälpt till att ta fram nya stämplar hos Vilda Stamps. Du kan läsa om mina inlägg här och här.
Jag tänker på om jag skall övergå till LCHF-kost helt och hållet eller hur jag skall fixa det hela. Jag attraheras av tanken att man går ned i vikt samt att man slipper den uppblåsta magen. Men jag måste medge att jag blev förvånad när jag kom till ICA i Partille i förra veckan, då bokavdelningen fullkomligt badade i LCHF-böcker. Inga andra slags böcker fanns alls att tillgå. Hur kommer det sig? Vad har inköparen tänkt på? Är denne helt och hållet färgad av den s k militanta rörelsen?
Jag tänker också på om jag skall ta över företaget eller inte. Och jag tänker på om jag istället skall ta mitt förnuft till fånga och lägga min tid och energi på att söka andra jobb istället. Jag har ingen rak väg att gå, då jag inte har bestämt mig, vilket gör att jag känner mig velig. Jag har ju inte gjort någon uträkning på vad som krävs i inkomstväg för att väga upp lön, hyra, lånekostnader m m. Jag skall dock till nyföretagarcentrum idag och på torsdag i nästa vecka för att få mer kött på benen.
Det är mycket som skall få plats i huvudet.
Emellanåt påminner jag mig om att promenadstunden egentligen bara är en lång meditationsstund där jag får fokusera på andningen. Men jag har en lång väg kvar att gå tills jag lär mig att utesluta allt annat än det jag för tillfället är fokuserad på!
Jag påminner mig själv här och nu - när jag skriver - att jag borde rita upp en motivationsbild i huvudet som får mig att gå framåt... Jag kan ju t ex tänka på de fina skorna jag visade upp tidigare i veckan, en fräck klänning och några andra accessoarer. De får stå som symbol för att jag faktiskt har ett fritt val att ta del av modetrenderna :-).
Jag tittade på Biggest Loser Sverige igår... Där såg vi mannen som gått ned 85 kg på fem månader.. Men så tränade han också många timmar per dygn. Då är det ju klart att man kan gå ned mycket. Jag både vill och inte vill öka på min träningstid. Jag är faktiskt ganska nöjd med att komma hem efter jobbet och sitta framför teven och slappna av, då jag vet att jag gjort "mitt" på morgonen :-). Det är ju balans det också :-). Men det är klart... Lite mer kan jag givetvis tänka mig att göra, redan nu :-).
Vågen visade 103 kg idag.
Jag tänker också på om jag skall ta över företaget eller inte. Och jag tänker på om jag istället skall ta mitt förnuft till fånga och lägga min tid och energi på att söka andra jobb istället. Jag har ingen rak väg att gå, då jag inte har bestämt mig, vilket gör att jag känner mig velig. Jag har ju inte gjort någon uträkning på vad som krävs i inkomstväg för att väga upp lön, hyra, lånekostnader m m. Jag skall dock till nyföretagarcentrum idag och på torsdag i nästa vecka för att få mer kött på benen.
Det är mycket som skall få plats i huvudet.
Emellanåt påminner jag mig om att promenadstunden egentligen bara är en lång meditationsstund där jag får fokusera på andningen. Men jag har en lång väg kvar att gå tills jag lär mig att utesluta allt annat än det jag för tillfället är fokuserad på!
Jag påminner mig själv här och nu - när jag skriver - att jag borde rita upp en motivationsbild i huvudet som får mig att gå framåt... Jag kan ju t ex tänka på de fina skorna jag visade upp tidigare i veckan, en fräck klänning och några andra accessoarer. De får stå som symbol för att jag faktiskt har ett fritt val att ta del av modetrenderna :-).
Jag tittade på Biggest Loser Sverige igår... Där såg vi mannen som gått ned 85 kg på fem månader.. Men så tränade han också många timmar per dygn. Då är det ju klart att man kan gå ned mycket. Jag både vill och inte vill öka på min träningstid. Jag är faktiskt ganska nöjd med att komma hem efter jobbet och sitta framför teven och slappna av, då jag vet att jag gjort "mitt" på morgonen :-). Det är ju balans det också :-). Men det är klart... Lite mer kan jag givetvis tänka mig att göra, redan nu :-).
Vågen visade 103 kg idag.
Jag tycker att det är bra att jag skriver av mig för att i efterhand kunna gå tillbaka och se hur jag tänkte och vari rädslorna låg. Jag vill också staka ut en lite tydligare väg att gå. Sen jag började att väga mig på min våg, för fyra veckor sedan, ser det ut som att jag gått ned ett kilo i veckan. Då kanske det är rimligt att förvänta sig att man kan göra det i fortsättningen också.
Jag kan således glädja mig åt att jag siktar på att i månadsskiftet februari/mars bör väga max 100 kg. Det är fortfarande en stor summa - men ett bra delmål! Ju mer jag tappar i vikt, desto mer orkar och vill jag motionera. Det är så jag resonerar nu!
Om det går som jag vill, kan jag ju väga 96 kg i slutet av mars, 92 kg i slutet av april och 88 kg i slutet av maj. 84 kg i slutet av juni och 80 kg i slutet av juli. Det vore väl bra härligt att kunna njuta av att gå i en fin klänning under sommaren :-). Sen kommer hösten, med 76 kg i slutet av augusti, 72 kg i slutet av september, 68 kg i slutet av oktober. Hmm. Det där låter ju riktigt bra :-).
Jag är trött som bara den idag. Det är svårtstartat helt enkelt. Jag brukar inte vara sån här... Jag har i o f s sovit ca 8 timmar... Jag tror att jag hade klarat mig bättre om jag gått upp när kroppen vaknade av sig själv en timma tidigare än när klockan ringde... Sambons larm ringer oftast en till en och en halv timma före min - vilket innebär att jag inte får sova hela tiden ut...
När jag vaknade till idag, sade jag till mig att jag hade en timma kvar tills larmet gick... och visst - jag lyckades somna om... Till priset av att jag är supertrött!!!
Jag grunnar också på vad jag skall äta idag till frukost, om jag nu skall följa LCHF-dieten... Jag har ingen keso hemma. Några kokta ägg finns. Även några baconskivor jag skulle kunna steka. Kanske skall jag ta o göra en bacon- och grönsaksomelett?
Jag höll mig mätt igår på bacon, keso, ägg och tomater. Men jag har värsta fisarna idag. Det luktar apa. Och det blir tvära kast då det pockar på väldigt akut ibland. Hmm. Hur skall jag få balans i det här då? Vågar man sig ut?
Jag får ta och promenera mig fram till ett vettigt beslut. Det finns ju alltid havregryn som alternativ, men det är klart... Jag borde ha satt dem i vatten igår kväll... Jag har fortfarande inte kommit så långt att jag planerar för frukosten dagen innan :-(. Jag får passa på att planera storkoket inför nästa vecka också... Det får ju göra idag istället för på söndag, då jag får pysselsällskap här hemma imorgon...
Jag har en massa rädslor. Tankar kommer och går. Jag försöker fokusera på att enbart promenera och andas. Faktum är att jag är bättre på att komma på mig själv :-). Det är en träningssak tror jag. Det med! Allt nytt måste tränas in.
Fortfarande tror jag att jag inte kommer att lyckas. Jag inser det nu. Varje gång jag ställer mig på vågen, bekräftar jag min osäkerhet. Jag påminner mig själv om att jag har ett långsiktigt mål med viktminskningen. Jag kan inte gå ned mer än max 1 kg/vecka med den insats jag gör. Om jag vill ha snabbare resultat, så måste jag röra mig mer! Jag påminner mig om att om ett år kommer jag att vara i bättre form :).
Jag lär mig att säga nej till sånt som stressar mig. Jag vill inte ta in en annan människas negativa energi - så jag väljer bort personen i fråga :-). Det ger mig nog styrka att fortsätta i den riktning jag önskar.
Jag tänker på min framtid, utifrån mitt eget perspektiv, inte någon annans. Det måste jag göra, för annars kan jag inte vara sann mot mig själv. Det är en styrka att kunna lyssna på sig själv och våga göra något åt en destruktiv situation. Att säga nej till X är att säga ja till Y. Till mig själv.
Fortfarande tror jag att jag inte kommer att lyckas. Jag inser det nu. Varje gång jag ställer mig på vågen, bekräftar jag min osäkerhet. Jag påminner mig själv om att jag har ett långsiktigt mål med viktminskningen. Jag kan inte gå ned mer än max 1 kg/vecka med den insats jag gör. Om jag vill ha snabbare resultat, så måste jag röra mig mer! Jag påminner mig om att om ett år kommer jag att vara i bättre form :).
Jag lär mig att säga nej till sånt som stressar mig. Jag vill inte ta in en annan människas negativa energi - så jag väljer bort personen i fråga :-). Det ger mig nog styrka att fortsätta i den riktning jag önskar.
Jag tänker på min framtid, utifrån mitt eget perspektiv, inte någon annans. Det måste jag göra, för annars kan jag inte vara sann mot mig själv. Det är en styrka att kunna lyssna på sig själv och våga göra något åt en destruktiv situation. Att säga nej till X är att säga ja till Y. Till mig själv.
Idag får jag pysselsällskap hemma hos mig. Det skall bli trevligt att bara ägna sig åt det man gillar. Men först måste jag röja undan här. Gårdagens tvätt hänger lite här och där (för den hinner inte torka i torkskåpen på utsatt tid :-(...). Men sen blir det kvalitetstid för Hänninen!
Jag har planerat att göra någon slags gryta till lunch - antingen med kyckling eller korv - med blomkålsmos och grönsaker till. Eller så blir det stekt lax - så att vi alla får var sin bit... Det kan ju också funka. Det är dock första gången jag skall ge mig på blomkålmoset... Det skall bli spännande :).
Jag har planerat att göra någon slags gryta till lunch - antingen med kyckling eller korv - med blomkålsmos och grönsaker till. Eller så blir det stekt lax - så att vi alla får var sin bit... Det kan ju också funka. Det är dock första gången jag skall ge mig på blomkålmoset... Det skall bli spännande :).
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
- Magen blir pruttig av bröd och jästa saker. Låt bli dem.
- Jag har blivit medveten om att jag inte är medveten... Att jag låter tankarna komma och gå utan att kunna fokusera helt och hållet på det jag gör. Jag utmanar mig att andas djupt under promenaden. Jag försöker också ha en målbild framför mig när jag går.
- Jag är medveten om att jag har en massa rädslor. Jag märker det när jag tänker att jag skall öka farten eller tiden. Genast översköljs jag utav oro. Då är det viktigt att jag kan fånga mig själv och motivera mig framåt genom positiva affirmationer. Jag kan. Jag är stolt över vem jag är och vad jag gjort. Jag kommer att få bättre hälsa.
- Viktigt att planera för frukosten dagen innan!
- Extremt illaluktande fisar av bacon?, kycklingröra? Uscha mig!
VECKA 6 - 2012
Den åttonde träningsveckan börjar idag. Yes :-)! Snart har jag levt med ändrade vanor i två månader. Viktminskningen går sakta, sakta, men jag märker av resultaten. På vågen, dock inte i kroppen. Jag antar att det är det farliga innerfettet som försvinner...
Idag skall jag till dietisten och det skall bli spännande att höra vad hon har att säga om mitt sätt att tackla min väg till bättre hälsa-resan.
Fortfarande är det tusen och en tankar som strömmar i huvudet när jag promenerar... Tanken på de fina skorna får mig att le. Tanken på att ha möjligheten att välja vad jag vill ger mig styrka.
Dietistbesöket gick bra :-). Hon var nöjd med att jag börjat promenera - då hon syftade på att det var en bra träningsform. Hon tyckte också att jag åt bra, kanske för mycket fibrer - med tanke på den lösa avföringen. Hon tyckte gott och väl att jag kunde äta bröd - helst knäckebröd :).
Hon tycker inte att man måste börja promenaderna på tom mage. Lite socker i kroppen är bra - t ex från ett glas med nypon- eller blåbärssoppa eller en apelsin :). Sockret gör att jag inte bryter ned muskler och något annat...
Hon poängterade också att vi är genetiskt förutbestämda att se ut på ett visst sätt och att kroppen jobbar mot att nå sin idealvikt. Hon sade också att jag skall vara tålmodig när det inte går så bra (fort). Hon tyckte att viktminskningen på 1 kg/vecka är bra - kanske lite för bra... En takt på ett halvt kilo per vecka, tyckte hon var normalt.
Hon ansåg inte att man skulle följa LCHFs råd - där man utesluter bröd, pasta o s v... Inte heller rotsaker behöver vara borta från min kost, speciellt med tanke på att jag kanske har en känslig tarm, när jag pruttar och fiser så fort jag ätit grovt bröd. Det gäller att vara snäll mot magen, och då är t ex potatis bra mat för mig :.). Så även bröd. Det kändes ju bra - för då kan jag ju fortsätta baka det goda brödet jag fått recept på. Jag kan också fortsätta laga mat som jag gjort.Därtill var det bra att jag kan äta keso.
Jag har en ny tid om sex veckor. Jag tycker att det är bra med kontroller, för då har jag något att sträva mot...
Hon tycker inte att man måste börja promenaderna på tom mage. Lite socker i kroppen är bra - t ex från ett glas med nypon- eller blåbärssoppa eller en apelsin :). Sockret gör att jag inte bryter ned muskler och något annat...
Hon poängterade också att vi är genetiskt förutbestämda att se ut på ett visst sätt och att kroppen jobbar mot att nå sin idealvikt. Hon sade också att jag skall vara tålmodig när det inte går så bra (fort). Hon tyckte att viktminskningen på 1 kg/vecka är bra - kanske lite för bra... En takt på ett halvt kilo per vecka, tyckte hon var normalt.
Hon ansåg inte att man skulle följa LCHFs råd - där man utesluter bröd, pasta o s v... Inte heller rotsaker behöver vara borta från min kost, speciellt med tanke på att jag kanske har en känslig tarm, när jag pruttar och fiser så fort jag ätit grovt bröd. Det gäller att vara snäll mot magen, och då är t ex potatis bra mat för mig :.). Så även bröd. Det kändes ju bra - för då kan jag ju fortsätta baka det goda brödet jag fått recept på. Jag kan också fortsätta laga mat som jag gjort.Därtill var det bra att jag kan äta keso.
Jag har en ny tid om sex veckor. Jag tycker att det är bra med kontroller, för då har jag något att sträva mot...
En massa tankar bara mal sig genom huvudet... Jag försöker att andas, tänka på skorna och tänka att allt är möjligt. Jag gör allt, men ändå rusar tankarna in och ut i huvudet! Det är svårt att fokusera och jag känner mig kroppsligt trött! Ögonen rinner och det är jämmer och elände idag :-(.
Det var inte med hundra procent lust att testa mina gränser jag som jag ställde mig på bandet den andra gången. Jag gick på och tänkte vid promenerade 2 km att det är ingen skam att sluta här. Men så kom det en låt som fick mig att promenera de sista metrarna, och det är jag glad för... För på det här sättet kom jag över 5 km-strecket idag. På en timma!
Idag är jag inte lika förvirrad av alla tankar. Det gick rätt så bra att fokusera. Jag tänkte mycket på intrycken från programmet "Mot alla odds", som jag såg igår. Jag menar, kan dessa 10 människor med funktionsnedsättningar av olika de slag motivera sig till att gå över en mil - kanske två - per dag - i Afrikas hetta - så kan väl jag gå minst 5 km om dagen här - i mitt vardagsrum!
Jag vill ställa om hjärnan till att vilja promenera även på kvällen - efter jobbet. Nackdelen är väl att jag är så himla hungrig när jag kommer hem vid halv sju-tiden, att jag nästan måste äta så fort jag kommer innanför dörren. Kanske får jag ta ett bättre mellanmål på eftermiddagen, för att kunna skjuta fram tiden... Eller så får jag vara nöjd med den prestation jag gör varje dag. Men det är helt klart att det kräver tankeverksamhet kring hur jag skall lösa det. Jag som brukar tugga i mig lite nötter och torkad frukt som mellanmål, klarar mig inte så länge på det...
Och precis efter maten orkar jag ju inte gå... Inte förrän, kanske en timma senare. Och det finns ju alltid något tv-program jag vill se. Det är väl där kruxet också är... Jag är rätt så nöjd med att få sitta i soffan efter jobbet, utan att känna några måsten - när jag vet med mig att jag gjort mitt på morgnen :-).
Jag skall klura vidare! Och jag är mycket väl medveten om att alla hinder sitter i huvudet.
Jösses, så skönt det skall kännas när jag nått målet och sedan lever för att hålla mig kvar där :-).
Faktum är att jag inte har något sötsug, fastän jag ibland ser godis- och sötsaksreklam på tv. Det sätter inte igång någon salivproduktion i munnen. Det känns bra! Hjärnan retas lite ibland... Men jag tänker inte ge efter. Så fan heller!
Faktum är att jag inte har något sötsug, fastän jag ibland ser godis- och sötsaksreklam på tv. Det sätter inte igång någon salivproduktion i munnen. Det känns bra! Hjärnan retas lite ibland... Men jag tänker inte ge efter. Så fan heller!
Jag dras med negativa tankar om min förmåga. Jag känner att jag knappt orkar med att gå på 5,0-hastigheten... Men så tar jag mig en titt på snittsummorna genom veckorna, och då blir jag faktiskt glad! Och det borde jag banne mig bli... För kolla här:
VECKA 1 - 30 minuter på hastighet 3,8
VECKA 2 - 30 minuter på hastigheter mellan 3,8-4,3
VECKA 3 - ca 40 minuter på hastigheter mellan 3,9-4,1
VECKA 4 - ca 40 minuter på hastigheter mellan 3,9-4,4
VECKA 5 - 45-50 minuter på hastigheter mellan 4,0-5,3 - drygt 3 km
VECKA 6 - ca 50 minuter på hastigheter mellan 4,3-5,3 - ca 4,3 km
VECKA 7 - ca 55 minuter på hastigheter mellan 4,5-5,5 km - ca 4,5 km
VECKA 8 - 60 minuter på ca 5,0 i hastighet - 5 km
Så visst fan går det framåt!!! Och visst fan har jag rätt att vara nöjd med mina prestationer!!!
VECKA 1 - 30 minuter på hastighet 3,8
VECKA 2 - 30 minuter på hastigheter mellan 3,8-4,3
VECKA 3 - ca 40 minuter på hastigheter mellan 3,9-4,1
VECKA 4 - ca 40 minuter på hastigheter mellan 3,9-4,4
VECKA 5 - 45-50 minuter på hastigheter mellan 4,0-5,3 - drygt 3 km
VECKA 6 - ca 50 minuter på hastigheter mellan 4,3-5,3 - ca 4,3 km
VECKA 7 - ca 55 minuter på hastigheter mellan 4,5-5,5 km - ca 4,5 km
VECKA 8 - 60 minuter på ca 5,0 i hastighet - 5 km
Så visst fan går det framåt!!! Och visst fan har jag rätt att vara nöjd med mina prestationer!!!
OJ DÅ... IDAG BLIR DET EN DJUPDYKNING I MITT INNERSTA... DET ÄR NOG BRA, DET!!!
Usch o fy för den lede, en sån morgon! Jag är inte alls på humör, vare sig för det ena eller det andra. Jag vet inte om det är gårdagens räk-baguette som satt griller i huvudet på mig eller vad det är. Jag känner mig väldigt olustig. Jag har svårt att fokusera på det jag skall göra. Istället oroar jag mig för vad jag skall äta på eftermiddagen/kvällen när jag är och pysslar med några bekanta. Är jag nervös för att möta dem eller vad handlar denna olust om? Kanske är jag väldigt obekväm i nya situationer där jag inte har kontrollen... Jag vill inte frestas till att beställa en pizza, bara för att "alla andra" gör det. Det samma gäller en pysselträff längre fram - en hel helg... Jag vill ju äta vettigt, men bara tanken på att vistas med så många människor, som kanske äter godis och annat gott på kvällen, får ju mig att bli rädd... Jag vill inte ställa till för mycket besvär när det kommer till specialkost... och så vill jag inte sitta där och känna att jag är utanför när jag inte "kan" välja att äta kladdkaka och allt annat som serveras. Jag menar, det är ju något som vi alla har betalt för, och då har vi ju "rätt" till det... Jag har helt enkelt inte kommit till den punkten att jag är nöjd med att ha VALT att äta nyttigare. Det är en tankeprocess som verkar begränsa mig... Så därför borde jag ju verkligen åka till pysselträffen idag - efter jobbet - för att visa för mig själv att jag kan, både förbereda mig och hålla mig till min plan :-).
På senare tid har jag blivit lat när det kommer till pyssel. Jag ids inte kånka på för mycket saker till träffarna. Oftast har jag med mig för mycket saker som jag inte hinner använda, så då har jag bestämt mig för att minska ned på bördan. Och det är väl bra, på sitt sätt :-).
Med tanke på att jag bara skall vara där i några timmar, låter jag även denna bekvämlighetstanke guida mig i valet av pysselsaker. Det blir färgläggningspennor, stämpeldyna, akrylkloss, papper och några stämplar från Vilda Stamps som följer med idag.
Dessutom skall jag pyssla hela dagen här hemma imorgon. Jag får tre pysselgäster på förmiddagen + en Mary Kay-försäljare senare på eftermiddagen. Jag är övertygad om att jag är nervös inför de två "nya" personerna i mitt hem. Vad kommer de att tycka, far igenom mitt huvud, men jag vet att jag borde vara nöjd med det jag har - då jag inte kan något just nu mycket för att åstadkomma en förändring. Jag är en person med alldeles för mycket saker och kläder i mitt hem. Detta ger mig ångest. Därtill är det jobbigt att bara börja slänga bort kläder - som inte är i rätt säsong... Jag har givetvis som mål att gå ned i vikt, och sedan slänga eller skänka bort dem, men inte nu. Det är inte rätt läge. Ibland känns det bara omöjligt jobbigt att ta itu med rensningsprojekt. Det är sådant jag hinner med när jag är arbetslös... Om jag skall börja med det nu, kommer hemmet att se ut som ett Taikonläger, länge, och det har jag ingen lust med! Jag vill kunna ha vardagsrummet i presentabelt skick. Det är mitt mysrum, och så vill jag ha det...
Jag har för mycket av allt, helt enkelt. Det är något jag skulle vilja lära mig att hantera. Rensa bort - ta bilder - lägga upp på min till salu-blogg, facebook och andra till salu-platser, för att få in lite pengar och samtidigt rensa upp här hemma.
Mycket av detta tänkande tar min energi och skapar ångest! Det är uppenbart.
Därför är det givetvis bra att jag tränar mig i att låta folk se mig som jag är - samtidigt som jag lär mig att hantera min oro inför detta...
Usch o fy för den lede, en sån morgon! Jag är inte alls på humör, vare sig för det ena eller det andra. Jag vet inte om det är gårdagens räk-baguette som satt griller i huvudet på mig eller vad det är. Jag känner mig väldigt olustig. Jag har svårt att fokusera på det jag skall göra. Istället oroar jag mig för vad jag skall äta på eftermiddagen/kvällen när jag är och pysslar med några bekanta. Är jag nervös för att möta dem eller vad handlar denna olust om? Kanske är jag väldigt obekväm i nya situationer där jag inte har kontrollen... Jag vill inte frestas till att beställa en pizza, bara för att "alla andra" gör det. Det samma gäller en pysselträff längre fram - en hel helg... Jag vill ju äta vettigt, men bara tanken på att vistas med så många människor, som kanske äter godis och annat gott på kvällen, får ju mig att bli rädd... Jag vill inte ställa till för mycket besvär när det kommer till specialkost... och så vill jag inte sitta där och känna att jag är utanför när jag inte "kan" välja att äta kladdkaka och allt annat som serveras. Jag menar, det är ju något som vi alla har betalt för, och då har vi ju "rätt" till det... Jag har helt enkelt inte kommit till den punkten att jag är nöjd med att ha VALT att äta nyttigare. Det är en tankeprocess som verkar begränsa mig... Så därför borde jag ju verkligen åka till pysselträffen idag - efter jobbet - för att visa för mig själv att jag kan, både förbereda mig och hålla mig till min plan :-).
På senare tid har jag blivit lat när det kommer till pyssel. Jag ids inte kånka på för mycket saker till träffarna. Oftast har jag med mig för mycket saker som jag inte hinner använda, så då har jag bestämt mig för att minska ned på bördan. Och det är väl bra, på sitt sätt :-).
Med tanke på att jag bara skall vara där i några timmar, låter jag även denna bekvämlighetstanke guida mig i valet av pysselsaker. Det blir färgläggningspennor, stämpeldyna, akrylkloss, papper och några stämplar från Vilda Stamps som följer med idag.
Dessutom skall jag pyssla hela dagen här hemma imorgon. Jag får tre pysselgäster på förmiddagen + en Mary Kay-försäljare senare på eftermiddagen. Jag är övertygad om att jag är nervös inför de två "nya" personerna i mitt hem. Vad kommer de att tycka, far igenom mitt huvud, men jag vet att jag borde vara nöjd med det jag har - då jag inte kan något just nu mycket för att åstadkomma en förändring. Jag är en person med alldeles för mycket saker och kläder i mitt hem. Detta ger mig ångest. Därtill är det jobbigt att bara börja slänga bort kläder - som inte är i rätt säsong... Jag har givetvis som mål att gå ned i vikt, och sedan slänga eller skänka bort dem, men inte nu. Det är inte rätt läge. Ibland känns det bara omöjligt jobbigt att ta itu med rensningsprojekt. Det är sådant jag hinner med när jag är arbetslös... Om jag skall börja med det nu, kommer hemmet att se ut som ett Taikonläger, länge, och det har jag ingen lust med! Jag vill kunna ha vardagsrummet i presentabelt skick. Det är mitt mysrum, och så vill jag ha det...
Jag har för mycket av allt, helt enkelt. Det är något jag skulle vilja lära mig att hantera. Rensa bort - ta bilder - lägga upp på min till salu-blogg, facebook och andra till salu-platser, för att få in lite pengar och samtidigt rensa upp här hemma.
Mycket av detta tänkande tar min energi och skapar ångest! Det är uppenbart.
Därför är det givetvis bra att jag tränar mig i att låta folk se mig som jag är - samtidigt som jag lär mig att hantera min oro inför detta...
Detta är ett faktum jag inte kan bortse ifrån... Jag kände dåligt samvete under hela promenaden, för att jag inte var på 2,5-hastigheten som jag varit de senaste dagarna... Men så här efteråt, inser jag ju att jag inte kunde gjort så mycket annat.
Det var mycket som tyngde mig idag, det ser jag ju nu - när jag skrivit av mig... , vilket bidrar till att jag inte kan fokusera. Då är det ju fantastiskt bra att jag faktiskt tog mig till promenadbandet och gick min halvtimma... Även om det kändes som piss och pest och senapsgas.
Faktum är att jag tror att mina dubbla promenader utan skor har bidragit till att jag fått mer ont på sista tiden. Detta är ett ahá-ögonblick!
Det var mycket som tyngde mig idag, det ser jag ju nu - när jag skrivit av mig... , vilket bidrar till att jag inte kan fokusera. Då är det ju fantastiskt bra att jag faktiskt tog mig till promenadbandet och gick min halvtimma... Även om det kändes som piss och pest och senapsgas.
Faktum är att jag tror att mina dubbla promenader utan skor har bidragit till att jag fått mer ont på sista tiden. Detta är ett ahá-ögonblick!
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
- Jag känner mig lite otålig med viktminskningen - med tanke på att det inte märks i kläder o s v... Men jag vill överösa mig med tålamod och goda tankar! Det är bra att stanna upp och uppskatta det jag gör...
- Jag har faktiskt ökat promenadsträckan den här veckan! 5 km om dagen är en jättebra sträcka.
- Jag är rädd för nya situationer - med nya människor - och nya matfrestelser - i mitt hem eller på annan ort. Jag försöker och vill lära mig att planera för dem på ett annat sätt.
- Jag är också rädd för att visa upp mitt hem (läs mitt innersta - som jag kanske själv inte ens vill veta av) när det är som stökigast. Även när jag städat upp det, vet jag att jag har för mycket saker som inte får plats. Därför blir det akutstädningar som inte håller i längden. Detta oroar mig jättemycket. Därför är det bra att bli medveten om det här och faktiskt agera för en förändring.
- Nästa steg måste ju bli att lära sig släppa taget om myckenheten - för att ge plats åt lugn och ro samt stolthet över så få saker som möjligt. Det känns som om jag är styrd av mina saker istället för att jag skall styra mina saker.
- Detta, precis som övervikten, är säkerligen symptom för något jag inte bearbetat, troligtvis för att jag inte ens vet vad jag skall bearbeta. "Tror jag", att sakerna ger mig trygghet? Vad står detta ägande för? Vad står denna övervikt för? Är det mindervärdeskomplex? Det vore intressant att ta reda på!!!
VECKA 7 - 2012
Ooops... Den nionde träningsveckan börjar idag!
Helgen har inte varit den bästa - mat- eller träningsmässigt. Jag har ätit en massa bröd - både baguette och hembakt havrebröd. Och jag tror banne mig att jag jäst upp av det. Jag gillar ju bröd, men jag tror att jag måste minska ned på det... Men jag har ändå anledning att vara glad, för jag fick på mig min fina gröna lapp på lapp-klänning som var trång för någon månad sedan. Så något har ändå hänt. Jag har njutit av att gå i den hela gårdagen, vilket ger mig extrastyrka till att fortsätta på samma spår som innan :-).
Två promenader om dagen - om det bara går för de slitna hälsenorna - bra matval o s v...
Easy does it! Jag läste precis om hälseneproblemet, och man avråder hård träning... Jag får helt enkelt se om jag kan ta en promenad om dagen istället för två... Kanske har jag tagit ut mig för mycket, när jag blivit så ivrig på att bevisa för mig själv att jag "kan". Om besvären inte avtar på en vecka, kan man söka sig till en sjukgymnast eller något liknande. Jag hoppas att det går över av sig själv.
Att ha problemet, känns inte på några som helst sätt bra... Jag får se om jag kanske kan dansa och gymnastisera istället, om det blir för djävligt...
PROMENAD 1:
Asså, fy fan för värmen när man går i träningsskor. Givetvis förstår jag att det är bättre att ge fötterna allt stöd de behöver, men när det känns som om man stoppat dem i en bastu, ja, då blir nästan ohållbart!!! Jag promenerade 26 minuter på hastigheter mellan 4,5-4,7 km/h. Jag kom 2 km framåt. Det var akut bajsnödighet som stoppade mig från att fullända en 30-minuterspromenad! Det känns dock bra att få ur sig all skit man tryckt i sig under helgen.
Jag har alltså lärt mig ytterligare om mina svaga punkter när det kommer till mat. Jag har ju lärt mig att stoppa mig från att äta sötsaker. Nu gäller det att stoppa sig från att överäta bröd!
Det kommer att gå, det med! Det är jag övertygad om! Jag måste helt enkelt utsätta mig för fler prövningar, så att jag kan bevisa det för mig själv :-).
Jag är nöjd med att jag faktiskt tog mig upp på promenadbandet, trots besvär och promenad-svek under helgen. Jag visar för mig själv att man kan ta en kort paus och sedan återgå till sina rutiner!
Jag tittar på mitt liv just nu och inser att mitt mål med att nå bättre hälsa fortfarande är trovärdigt. Jag har bara utmanats med en hel del hinder på vägen. Det första är ju min arbetssituation och det andra är att jag fått ont i ena hälen, så att jag måste ha på mig skor, precis hela tiden, för att inte skrika högt. När jag väl kommit förbi dessa problem/utmaningar, och nått mitt mål, kommer jag att vara stolt över mig själv för att jag tillåtit mig att dra ned på antalet promenader när det gör som ondast. Jag ger mig själv därmed tillåtelse att ta hand om min hälsa på fler sätt än ett.
Jag tog promenaden senare än jag brukar, eftersom jag hade lite papperskonstverk att blogga om x antal veckor framåt. Jag tog på mina skor och till en början kändes allt jättebra. Jag satte farten på 4,8 km/h men ökade snabbt till 5,0 km/h. Olika tankar om att jag inte kommer att klara det rusar genom huvudet, men jag försöker mota dem genom att säga att det visst går. Jag säger till mig själv att det är ok att ta det lugnt i början, så att jag vänjer mig vid värmen från skorna. Det är ok, även om det tar en vecka eller två. Det här är ju ingen tävling... Du har ju ett LÅNGSIKTIGT mål, och då finns det utrymme för justeringar av olika de slag :-). Jag får drag i vänstra vaden - på en punkt. Det känns rejält och länge. Sen får jag sendrag i båda vaderna... Men jag fortsätter att gå. Sen märker jag, efter ca 25 minuter att "smärtorna" försvunnit :-). Då passade jag på att öka farten till 5,1 km/h för att komma upp i 2,5 km innan tiden var ute!
Jag måste fortfarande påminna mig om att inte tävla med mig själv, utan se detta som en livstilsförändring. Oavsett vad som kommer i min väg, tänker jag inte sluta promenera, då jag bestämt mig för att promenaderna skall vara en naturlig del i mitt liv nu!!! Och då får det ta den tid det tar för mig att nå mitt mål. Jag vill ju klara detta på ett sätt som är rimligt för mig även efter att jag nått mitt mål. Jag vill inte behöva ha världens stress på mig för att klara av att träna som en besatt, bara för att hålla övervikten borta. Jag vill hitta en balans i detta :-).
Jag är jättetrött idag. Jag somnade i soffan igår - eller rättare sagt - gled in och ut ur lättsömnen till tv-programmet the Big Bang Therory... Det var ju bara till att gå och lägga sig. Jag har vaknat flera gånger under natten. Något oroar mig, uppenbarligen. Och vid 05:00 gick jag upp.
Jag känner mig verkligen jättetrött! Ögonen går knappt att hålla uppe. En instinktiv lust att krypa under täcket infinner sig. Men jag får väl lulla här lite grand för att vakna till liv.
Jag tog en halv banan före promenaden, eftersom jag var hungrig. Jag började att promenera, men var tvungen att avsluta då jag höll på att hosta ihjäl mig. Jag började att promenera igen, men kände mig helt kass... Och så blev jag bajsnödig. Snacka om diarré! Usch... Jag kände mig riktigt sjuk... Jag började att promenera... och kände mig yr, kallsvettig och allmänt kass under hela promenaden. Jag fortsatte dock i 30 minuter på 5,0 km/h i hastighet. Jag kom 2,5 km framåt, men det kändes som om jag gått där en evighet! Även om det tog emot, fullföljde jag det hela, eftersom jag hade bestämt mig för det!
Tusen och en tankar tävlar om att poppa upp - precis hela tiden. Fan, vad jobbigt det är att inte kunna fokusera! Jag hade en snabb tanke på skorna jag drömmer om... Men jag glömde att påminna mig själv om andningen. Jag tänkte också på det faktum att promenaderna är lagom för mig, då jag inte vill bli någon hyperhurtbulle - men jag försökte vända tanken till något annat... För jag misstänker att det är som så, att om jag tänker negativt om att träna, så "ser jag till" att skaffa mig hinder för att "inte kunna göra det". Jag vill verkligen fortsätta med promenaderna, men jag antar att jag testas nu i min övertygelse! Fötterna är varma - men det får jag nog stå ut med - vare sig jag vill det eller inte!
Ett gläderop är på sin plats... 101,1 kg! TJOHOO!!!!
Jag kan inte hjälpa det, men jag måste erkänna att det känns både roligt och bra att se ett nedåtgående resultat på vågen :-). Jag skissade lite på om viktminskningen fortsätter så här - med -1 kg/vecka - så bör jag ju kunna komma ned till 84 kg i vecka 26 (träningsvecka 28). Det vore ju en fantastisk kalkyl... Men det är klart... Det kanske inte går så lätt hela tiden... I vilket fall som helst... Sen jag började väga mig hemma (min tredje träningsvecka), har jag ju gått ned 5,9 kg - och det är på snart 6 veckor det!!! Om jag skall ta med läkarvikten tre veckor tidigare 109,8 kg - så har jag gått ned 8,7 kg på snart nio veckor :-) - d v s ca 1 kg/vecka (0,97 kg)!
Detta får tjäna som ännu en påminnelse om att det gäller att hålla sig till planen... Att aldrig tappa fokus eller fotfästet. Det är bara till att fortsätta, för uppenbarligen funkar det :-)!!!
Och när det handlar om att äta ute - så gäller det också att göra sunda val, om och om igen. Inte falla dit och välja snabbmat som pommes och hamburgare. Nej. Jag vill inte! Det måste finnas annat!!!
Vågen säger fortfarande 101,1 kg.
Det är söndag... Jag vaknade klockan 8. Jag tar det lugnt... Jag lade ju mig för att sova lite grand på eftermiddagen igår. Det är ganska skönt att göra det - en lördag. Nackdelen är väl att jag blir lite groggy vid uppvaknandet när jag inte vet hur mycket klockan är o s v. Detta gjorde också att jag inte var trött vid tiotiden på kvällen, som jag brukar :-).
Jag kollade på melodifestivalen och jag har svårt att se hur man kan skicka iväg bidraget med Ranelid. Det var ju löjligt. Men men, något skall man väl ha att irritera sig på och snacka om. Det har ju media sett till. Jag menar, låten gick väl ingen förbi. Och även om inte Ranelid hade varit med i låten, så hade den inte varit mycket att hänga upp i granen. För min del i alla fall. Kanske röstade folk bara för att djävlas... :-).
Efter Murdoch mysteries fortsatte jag att pyssla. Och titta på några program via SVT play (resten av Sherlock, DAG, Tourette-delen i Skavlan), och vips så var klockan halv två på natten. Det var länge sen jag var uppe så sent :-).
Men tillbaka till denna dag. Jag skall ta en promenad, städa lite, fortsätta pyssla och sedan ta mig till torget för att möta upp en väninna. Vi skall leta upp en film och handla lite mat för att laga mat tillsammans. En bra söndag kan tyckas :-).
Ooops... Den nionde träningsveckan börjar idag!
Helgen har inte varit den bästa - mat- eller träningsmässigt. Jag har ätit en massa bröd - både baguette och hembakt havrebröd. Och jag tror banne mig att jag jäst upp av det. Jag gillar ju bröd, men jag tror att jag måste minska ned på det... Men jag har ändå anledning att vara glad, för jag fick på mig min fina gröna lapp på lapp-klänning som var trång för någon månad sedan. Så något har ändå hänt. Jag har njutit av att gå i den hela gårdagen, vilket ger mig extrastyrka till att fortsätta på samma spår som innan :-).
Två promenader om dagen - om det bara går för de slitna hälsenorna - bra matval o s v...
Easy does it! Jag läste precis om hälseneproblemet, och man avråder hård träning... Jag får helt enkelt se om jag kan ta en promenad om dagen istället för två... Kanske har jag tagit ut mig för mycket, när jag blivit så ivrig på att bevisa för mig själv att jag "kan". Om besvären inte avtar på en vecka, kan man söka sig till en sjukgymnast eller något liknande. Jag hoppas att det går över av sig själv.
Att ha problemet, känns inte på några som helst sätt bra... Jag får se om jag kanske kan dansa och gymnastisera istället, om det blir för djävligt...
PROMENAD 1:
Asså, fy fan för värmen när man går i träningsskor. Givetvis förstår jag att det är bättre att ge fötterna allt stöd de behöver, men när det känns som om man stoppat dem i en bastu, ja, då blir nästan ohållbart!!! Jag promenerade 26 minuter på hastigheter mellan 4,5-4,7 km/h. Jag kom 2 km framåt. Det var akut bajsnödighet som stoppade mig från att fullända en 30-minuterspromenad! Det känns dock bra att få ur sig all skit man tryckt i sig under helgen.
Jag har alltså lärt mig ytterligare om mina svaga punkter när det kommer till mat. Jag har ju lärt mig att stoppa mig från att äta sötsaker. Nu gäller det att stoppa sig från att överäta bröd!
Det kommer att gå, det med! Det är jag övertygad om! Jag måste helt enkelt utsätta mig för fler prövningar, så att jag kan bevisa det för mig själv :-).
Jag är nöjd med att jag faktiskt tog mig upp på promenadbandet, trots besvär och promenad-svek under helgen. Jag visar för mig själv att man kan ta en kort paus och sedan återgå till sina rutiner!
Jag tittar på mitt liv just nu och inser att mitt mål med att nå bättre hälsa fortfarande är trovärdigt. Jag har bara utmanats med en hel del hinder på vägen. Det första är ju min arbetssituation och det andra är att jag fått ont i ena hälen, så att jag måste ha på mig skor, precis hela tiden, för att inte skrika högt. När jag väl kommit förbi dessa problem/utmaningar, och nått mitt mål, kommer jag att vara stolt över mig själv för att jag tillåtit mig att dra ned på antalet promenader när det gör som ondast. Jag ger mig själv därmed tillåtelse att ta hand om min hälsa på fler sätt än ett.
Jag tog promenaden senare än jag brukar, eftersom jag hade lite papperskonstverk att blogga om x antal veckor framåt. Jag tog på mina skor och till en början kändes allt jättebra. Jag satte farten på 4,8 km/h men ökade snabbt till 5,0 km/h. Olika tankar om att jag inte kommer att klara det rusar genom huvudet, men jag försöker mota dem genom att säga att det visst går. Jag säger till mig själv att det är ok att ta det lugnt i början, så att jag vänjer mig vid värmen från skorna. Det är ok, även om det tar en vecka eller två. Det här är ju ingen tävling... Du har ju ett LÅNGSIKTIGT mål, och då finns det utrymme för justeringar av olika de slag :-). Jag får drag i vänstra vaden - på en punkt. Det känns rejält och länge. Sen får jag sendrag i båda vaderna... Men jag fortsätter att gå. Sen märker jag, efter ca 25 minuter att "smärtorna" försvunnit :-). Då passade jag på att öka farten till 5,1 km/h för att komma upp i 2,5 km innan tiden var ute!
Jag måste fortfarande påminna mig om att inte tävla med mig själv, utan se detta som en livstilsförändring. Oavsett vad som kommer i min väg, tänker jag inte sluta promenera, då jag bestämt mig för att promenaderna skall vara en naturlig del i mitt liv nu!!! Och då får det ta den tid det tar för mig att nå mitt mål. Jag vill ju klara detta på ett sätt som är rimligt för mig även efter att jag nått mitt mål. Jag vill inte behöva ha världens stress på mig för att klara av att träna som en besatt, bara för att hålla övervikten borta. Jag vill hitta en balans i detta :-).
Jag är jättetrött idag. Jag somnade i soffan igår - eller rättare sagt - gled in och ut ur lättsömnen till tv-programmet the Big Bang Therory... Det var ju bara till att gå och lägga sig. Jag har vaknat flera gånger under natten. Något oroar mig, uppenbarligen. Och vid 05:00 gick jag upp.
Jag känner mig verkligen jättetrött! Ögonen går knappt att hålla uppe. En instinktiv lust att krypa under täcket infinner sig. Men jag får väl lulla här lite grand för att vakna till liv.
Jag tog en halv banan före promenaden, eftersom jag var hungrig. Jag började att promenera, men var tvungen att avsluta då jag höll på att hosta ihjäl mig. Jag började att promenera igen, men kände mig helt kass... Och så blev jag bajsnödig. Snacka om diarré! Usch... Jag kände mig riktigt sjuk... Jag började att promenera... och kände mig yr, kallsvettig och allmänt kass under hela promenaden. Jag fortsatte dock i 30 minuter på 5,0 km/h i hastighet. Jag kom 2,5 km framåt, men det kändes som om jag gått där en evighet! Även om det tog emot, fullföljde jag det hela, eftersom jag hade bestämt mig för det!
Tusen och en tankar tävlar om att poppa upp - precis hela tiden. Fan, vad jobbigt det är att inte kunna fokusera! Jag hade en snabb tanke på skorna jag drömmer om... Men jag glömde att påminna mig själv om andningen. Jag tänkte också på det faktum att promenaderna är lagom för mig, då jag inte vill bli någon hyperhurtbulle - men jag försökte vända tanken till något annat... För jag misstänker att det är som så, att om jag tänker negativt om att träna, så "ser jag till" att skaffa mig hinder för att "inte kunna göra det". Jag vill verkligen fortsätta med promenaderna, men jag antar att jag testas nu i min övertygelse! Fötterna är varma - men det får jag nog stå ut med - vare sig jag vill det eller inte!
Ett gläderop är på sin plats... 101,1 kg! TJOHOO!!!!
Jag kan inte hjälpa det, men jag måste erkänna att det känns både roligt och bra att se ett nedåtgående resultat på vågen :-). Jag skissade lite på om viktminskningen fortsätter så här - med -1 kg/vecka - så bör jag ju kunna komma ned till 84 kg i vecka 26 (träningsvecka 28). Det vore ju en fantastisk kalkyl... Men det är klart... Det kanske inte går så lätt hela tiden... I vilket fall som helst... Sen jag började väga mig hemma (min tredje träningsvecka), har jag ju gått ned 5,9 kg - och det är på snart 6 veckor det!!! Om jag skall ta med läkarvikten tre veckor tidigare 109,8 kg - så har jag gått ned 8,7 kg på snart nio veckor :-) - d v s ca 1 kg/vecka (0,97 kg)!
Detta får tjäna som ännu en påminnelse om att det gäller att hålla sig till planen... Att aldrig tappa fokus eller fotfästet. Det är bara till att fortsätta, för uppenbarligen funkar det :-)!!!
Och när det handlar om att äta ute - så gäller det också att göra sunda val, om och om igen. Inte falla dit och välja snabbmat som pommes och hamburgare. Nej. Jag vill inte! Det måste finnas annat!!!
Jag vaknade vid halv fem-tiden... Huvudet var fullt av skam- och pinsamhetskänslor. Jag har blivit upplyst om att mycket av "något" verkar konstigt, utåt sett. Eftersom jag är involverad i "något", så påverkar detta mig. Eller rättare sagt - jag kan ju välja att låta det påverka mig, eller inte. Det valet har jag alltid!Jag försökte tänka bort dem med att jag skall promenera idag, men det hjälpte inte. Jag hade vaknat till liv och då var det lika bra att gå upp. Kanske kan jag få ordning på mig själv efter att jag skrivit av mig lite.
Idag kom jag att tänka på att jag brukade dricka coca cola till tacos. Förr i tiden. Det var inte det att jag blev sugen, utan bara en reflektion. Det är rätt skönt att ha tappat sugen för sånt :-). More power to me, folks!
Snart är det melodifestival - del 3. Sen är det en tajt fajt mellan Sherlock och Murdoch Mysteries. Eftersom sambon inte gillar Sherlock - så får jag ju ta o titta på det på SVT play senare...
Senare på kvällen, när det nu var lördag och allt, så fanns det något som triggade igång lusten att äta. Jag kan inte påstå att jag kände mig sugen på något, men i och med att jag visste att det fanns kvar majschips från taco-måltiden tidigare idag, så tänkte jag att jag tuggar i mig dem. Jag tog några stycken och valde sedan att leta upp energiinnehållet i påsen. 100 g ger 500 kalorier. Det är ju lika mycket som en vanlig middag. Huvva! Näe. Inga mer majschips den kvällen!
Idag kom jag att tänka på att jag brukade dricka coca cola till tacos. Förr i tiden. Det var inte det att jag blev sugen, utan bara en reflektion. Det är rätt skönt att ha tappat sugen för sånt :-). More power to me, folks!
Snart är det melodifestival - del 3. Sen är det en tajt fajt mellan Sherlock och Murdoch Mysteries. Eftersom sambon inte gillar Sherlock - så får jag ju ta o titta på det på SVT play senare...
Senare på kvällen, när det nu var lördag och allt, så fanns det något som triggade igång lusten att äta. Jag kan inte påstå att jag kände mig sugen på något, men i och med att jag visste att det fanns kvar majschips från taco-måltiden tidigare idag, så tänkte jag att jag tuggar i mig dem. Jag tog några stycken och valde sedan att leta upp energiinnehållet i påsen. 100 g ger 500 kalorier. Det är ju lika mycket som en vanlig middag. Huvva! Näe. Inga mer majschips den kvällen!
Vågen säger fortfarande 101,1 kg.
Det är söndag... Jag vaknade klockan 8. Jag tar det lugnt... Jag lade ju mig för att sova lite grand på eftermiddagen igår. Det är ganska skönt att göra det - en lördag. Nackdelen är väl att jag blir lite groggy vid uppvaknandet när jag inte vet hur mycket klockan är o s v. Detta gjorde också att jag inte var trött vid tiotiden på kvällen, som jag brukar :-).
Jag kollade på melodifestivalen och jag har svårt att se hur man kan skicka iväg bidraget med Ranelid. Det var ju löjligt. Men men, något skall man väl ha att irritera sig på och snacka om. Det har ju media sett till. Jag menar, låten gick väl ingen förbi. Och även om inte Ranelid hade varit med i låten, så hade den inte varit mycket att hänga upp i granen. För min del i alla fall. Kanske röstade folk bara för att djävlas... :-).
Efter Murdoch mysteries fortsatte jag att pyssla. Och titta på några program via SVT play (resten av Sherlock, DAG, Tourette-delen i Skavlan), och vips så var klockan halv två på natten. Det var länge sen jag var uppe så sent :-).
Men tillbaka till denna dag. Jag skall ta en promenad, städa lite, fortsätta pyssla och sedan ta mig till torget för att möta upp en väninna. Vi skall leta upp en film och handla lite mat för att laga mat tillsammans. En bra söndag kan tyckas :-).
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
- Det känns som om jag fått in rutinen med morgonpromenader nu. Trots alla utmaningar som slängts framför mig, så har jag sett till att promenera. Jag känner mig dessutom nöjd med att bara ta en promenad om dagen. Det är inte värt att överanstränga sig om man skall få så ont i fötterna som jag hade i början av veckan. Det är bättre att det tar lite tid!
- Jag ser dock fram emot ytterligare promenader utomhus, när bara vädret och vägunderlaget behagar att bli bättre. Och så fort jag hade tänkt den tanken, började det snöa... Bara för att djävlas!
VECKA 8 - 2011
Oj... Idag börjar min tionde träningsvecka! Det känns bra!!! Och vågen visar 100,8 kg. Det är också en trevlig känsla... Nu blir det promenad!!!
På eftermiddagen fick jag resultatet av gårdagens promenad utomhus; ont i smalbenen. Först undrade jag vad det var som gjorde ont, men jag kom på det rätt så snabbt. Det var då jag blev glad för att jag hade köpt mig promenadbandet, för som sagt... Om jag hade haft som ambition att gå en halvtimma om dagen då (eller en timma om dagen som läkaren sade), så hade det inte blivit så värst många promenader den första, andra eller tredje veckan. Inte när det gör så ont som det gör. Och i det här fallet, efter enbart ca 20 minuters promenad. Det är ju inte klokt!!!
Vågen fortsätter att uppmuntra mig... 100,5 kg :-). Ett stort leende sprider sig över ansiktet :-). Det skall bli skoj att se om jag kan nå 100 kg-gränsen på söndag :-).
Jag väntade in lähenhetsmiljömätar-personer - och så försvann tiden för promenad. Jag övade mig i att släppa tanken på att jag misslyckats. Det kommer fler dagar, tänkte jag :-). Det är inte hela världen om jag missar en dag.
Vågen visar 100 kg! Yes! Det känns riktigt roligt!!! Jag hade som mål att jag skulle nå just hundrastrecket senast på söndag :-).
Vågen skämta med mig aprillo... Hmmppfh... Den visar 100,7 kg idag... Fy faan, sicken nedgång/uppgång... Usch... Men det är bara till att kämpa på... :-)... Ont krut förgås inte så lätt!
Idag är det några saker att förbereda sig inför... Seminarium på Arbetsförmedlningen för de som vill lära sig att skriva sitt cv och sitt personliga brev. Jag skall vara där mellan halv elva och halv ett idag.
Sen blir det pyssel hos en pysselkompis. Jag har några idéer i huvudet om vad jag vill göra... Jag har bara svårt att bestämma mig!
Jag har också beställt halloweenstämplar - som jag hoppas kunna hämta ut efter besöket på Arbetsförmedlingen. Men går inte det, så får jag ju ha en reservplan med mig :-). Jag funderar på något inom genren falsk metallteknik.
Jag visar upp en mask jag gjorde i helgen.
Jag är helsåld på idén med just falsk metallteknik... Massor av aluminiumtejp, akrylfärg och skimmerpasta... Mums... blir resultatet!!!
Jag sov oroligt förra natten, eftersom sambon inte kom hem igår, efter utekvällen med kollegorna. När jag ringde och frågade var han höll hus, fick jag reda på att han tydligen ramlat och skadat sig och hamnat på sjukhus. Han sa dock att han skulle till jobbet... Jag blev smått förvånad över detta, men ännu mer förvånad när han kom hem. Detta var precis i ögonblicket jag skulle börja promenera. Han hade tydligen känt att han hade ont i huvudet när han gjort sig redo för arbetet. Han skickades hem istället, för att ta hand om sin lätta hjärnskakning. Och eftersom han var tvungen att lägga sig, så valde jag att inte sätta igång maskinen... Det blev inget promenerat på hela dagen. Jag fastnade i soffan.
Vågen visar 100 kg jämnt. Yes! Jag håller mig till min plan att gå ned ett kilo i veckan :-)!
Klockan är inte mer än 06:00, så jag får vänta med promenaden. För att stävja den värsta hungern, kan jag ju ta en frukt eller något liknande.
Jag funderar på att ta en promenad utomhus också... Det är ju ett vackert väder, så det är synd att bara gå miste om förvåren!!!
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
- Jag ler när jag tänker på att promenera - dels för att det gör mig glad att jag fattat det här beslutet att ta hand om mig själv och min hälsa, men också för att lura hjärnan lite. Det sägs att om man ler, så blir det en positiv reaktion i kroppen.
- Det är dag satt påminna sig själv om vad du äter, så att du inte blir så hård i magen att du inte kan bajsa. Det gick två dagar utan stort A, vilket inte är bra... Det är rätt så konstigt, för på fredagen var det ju bra mat hela dagen... tror jag i alla fall - pasta och köttfärssås till lunch och ugnsbakad lax, quinoa och sallad till middag... Jag har dock märkt att avföringen blir hårdare av t ex bröd... Till skillnad från den lösa varianten jag hade de första veckorna...
- Med tanke på att jag inte promenerat på två dagar - förstår jag att jag inte har någon reservplan när det uppstår förändringar i rutinerna... Det vill jag tänka ut och ha en back up-plan för...
- Jag måste erkänna att jag till och från tänker på godis och efterrätter - inte för att jag är sugen, men för att jag blir påmind om dem via TV och annonser. Jag vill hitta ett bra mantra att ta till där - för att inte falla i fällan. Även i hälsotidningarna står det att mörk choklad är nyttigt - men jag avstår ändå - för att slippa falla i fällan. Jag når ju mitt mål fortare om jag avstår från extra kalorier...
- Tidigare i veckan fick jag höra att jag är duktig när jag säger att jag väljer bort ett glas vin i goda vänners lag, när sanningen egentligen är den, att jag inte attraheras av alkohol. Jag vet vad det gjorde för att förstöra mammas och pappas liv, varför jag hellre medvetet väljer bort det ur mitt liv. Jag vill dessutom kunna ta bilen hem efter ett möte med vännerna. Även om jag kan tänka mig att ta ett eller två glas cider, så vet jag ju med mig att det innehåller både socker och alkohol, och min kropp mår inte bra av det.
- Jag märker att jag inte har kramp i yttervaderna längre - fastän jag inte tagit magnesiumtabletter på säkert en vecka...
- Det är också kul att se att viktminskningen fortsätter med -1kg/vecka samt att jag fortsätter att pressa mig själv genom att öka intensiteten i promenaden. Den här veckan har jag ju börjat på 5,1 och avslutat på 6,0 vissa dagar... :-). Gött! Om ett par veckor kan jag ju börja nosa på 7,0 km/h :-).
VECKA 9 - 2012
Idag börjar min elfte förändra ditt liv-vecka... yes!!!
Jag tog det lilla lugna här hemma, och så fick jag ett textmeddelande (sms) som bad mig komma tidigare till jobbet. Hoppsan... Där försvann ytterligare en promenadmorgon :-(.
Jag sitter ju och filar på ansökningsbrev och cv m m - så ibland ser inte morgnarna ut som de brukar. Jag får kanske ta detta i beaktning och se till att få promenaden avklarad så fort som möjligt, för att sedan göra sådant jag måste göra... I mån av tid, vill säga.
...
Jag kände för att prova gamla kläder och det var mig en mäktig känsla att faktiskt komma i dem. Jag provade bl a en kavaj och en härlig mörklila tunika som jag inte fått på mig på länge. Om några veckor kommer den att sitta perfekt, och det är en sån där one size-tunika, så den kan jag njuta av länge :-). Det känns som om jag kommit till en bra plats i livet.
Och när jag skulle klippa tånaglarna kändes även det lättare, framförallt när jag skulle ta mig an den vänstra lilltån. Detta måste ju innebära att magen har minskat i omfång :-). Hurra!
Det är rätt gött att se små förändringar i mitt nya liv. Det här känns bra och jag är så himla stolt över mig själv!!!
Jag tog trapporna på väg hem - 6 våningar klarade jag innan mjölksyran gjorde sig påmind.
Jag tog det lilla lugna här hemma, och så fick jag ett textmeddelande (sms) som bad mig komma tidigare till jobbet. Hoppsan... Där försvann ytterligare en promenadmorgon :-(.
Jag sitter ju och filar på ansökningsbrev och cv m m - så ibland ser inte morgnarna ut som de brukar. Jag får kanske ta detta i beaktning och se till att få promenaden avklarad så fort som möjligt, för att sedan göra sådant jag måste göra... I mån av tid, vill säga.
...
Jag kände för att prova gamla kläder och det var mig en mäktig känsla att faktiskt komma i dem. Jag provade bl a en kavaj och en härlig mörklila tunika som jag inte fått på mig på länge. Om några veckor kommer den att sitta perfekt, och det är en sån där one size-tunika, så den kan jag njuta av länge :-). Det känns som om jag kommit till en bra plats i livet.
Och när jag skulle klippa tånaglarna kändes även det lättare, framförallt när jag skulle ta mig an den vänstra lilltån. Detta måste ju innebära att magen har minskat i omfång :-). Hurra!
Det är rätt gött att se små förändringar i mitt nya liv. Det här känns bra och jag är så himla stolt över mig själv!!!
Jag tog trapporna på väg hem - 6 våningar klarade jag innan mjölksyran gjorde sig påmind.
Idag har jag tagit fram en massa bröte från garderoben. Visst kommer vardagsrummet att se ut som om en tornado svept fram ett tag framövöer, men faktum kvarstår... Det är dags att börja rensa ut sådant som jag inte kommer att behöva i framtiden. Jag har nämligen kommit till insikt. Jag har en jädra massa bröte - troligtvis för att jag är en sentimental skit. Alla dessa saker jag sparat på gör mig till en fånge och det passar inte i mitt liv nu, när jag vill bli fri!
Jag kom just på att även när jag gått ned i vikt, så betyder det ju inte att jag vill använda eller spara på de gamla kläderna. Det är dags för en NY Sari att träda fram... och då funkar det inte med gamla kläder - även om de till viss del kan tjäna som måttstock på att jag faktiskt gått ned :-).
Jag provade mina stretchjeans i storlek 48, som jag använt för några år sedan. Jag trivdes så bra i dem men fick överge dem sen, då jag gick jag upp i vikt och då började de att klämma över magen, hemskemycket, alltså! Riktigt plågsamt! Jag fick på mig dem och bar dem halva dagen. Men sen gav jag upp det. Jag kanske inte är någon jeansperson... med stretchtyg eller inte... Jag tror också att det faktum att de är lite för långa gjorde sitt till... Jag har ju bara vikt upp dem lite - istället för att sy upp dem, och det får mig att känna mig lite grand som en bonde...
De plagg som har stormönstrade tyger kommer att ryka först, då jag på senare tid kommit att hellre klä mig i enfärgade dito, så att jag kan känna mig stilig... Det är lättare att matcha kläderna med varandra, inbillar jag mig... Många av kläderna kommer att skänkas till Emmaus!
Jag fick också ett nytt slutmål i huvudet när jag promenerade... Jag kommer ju att fylla 45 i år - den 26 november. Då kan det ju vara ett fint mål att ha gått ned 45 kg till sin födelsedag :-). Vad tror ni om det, gott folk? Rimligt bör det ju vara i alla fall...
Då skulle jag, i praktiken kunna väga ... oj... 64,8 kg... Det låter ju riktigt bra det (jag är lite förvånad när jag skriver detta... Jag har ju haft en tanke om att typ 70 kg är nog det bästa jag kan hoppas på... men varför det, tänker jag... Jag kan om jag bara vill... Och jag vill...).
Det är ju egentligen inte vikten som är det viktiga... utan hälsan. Men visst måste jag ha mycket bättre hälsa om jag bär på 45 kg mindre :-).
Nu skall jag sätta mig och skriva in en planerad veckominskning fram till min födelsedag, så får jag se om det hela stämmer eller inte... :-).
Vågen visar 99,5 kg idag! Jippiiiiiiiii!!!!!!!
Idag skall jag till andra änden av stan - för att "gå bredvid" i en ny typ av verksamhet för mig... som elevassistent. För att jag inte skall komma försent, tänkte jag starta tidigt och ta mig en promenad i det nya området - om bara vädret tillåter :-).
Det var inte mycket till promenerande. Jag kom fram ca 10 minuter innan jag skulle och så kunde jag inte ställa bilen förrän P kom och gav mig ett parkeringstillstånd.
...
Sambon ringde mig från jobbet igår och ville att jag skulle komma med ombyte till honom då han hade blödningar. Han var jätteorolig och vi tog oss till Östra sjukhuset. Besöket var snabbt avklarat - rekordsnabbt skulle jag vilja säga... Hans oro släppte dock inte ens efter inköp av salvor m m som doktorn ordinerat. Hela kvällen kände han sig orolig och tog sig för magen. I hans värld såg han cancer framför sig. Troligtvis är det hemorrojder. Och även om jag försökte peppa honom till att ta reda på mer om vad det kunde vara, så ältade han och var allmänt orolig. Och det är klart, jag om någon borde ju veta hur svårt det är att släppa något man inte har kontroll över. Men så kom jag att tänka på att man kan kontrollera en sak, nämligen hur man väljer att reagera inför det som händer. Detta i sin tur ledde mig till en tanke om att ha en handlingsplan. Detta gäller ju alla situationer i livet egentligen. Så istället för att bara oroa sig, är det ju bättre att ta reda på fakta och bestämma sig för att ta sig an livet - minut för minut. (nu måste jag ju erkänna att jag är typen som tar reda på fakta - och skriver tabeller m m - och ändå oroar mig... - jag kan ju bara tänka mig att jag hade oroat mig ännu mer om jag inte skrivit av mig...)
Ibland kan min framtoning vara lite väl bossig, men jag försöker värja min största instinkt att trycka ned och förlöjliga hans oro. Det mår han ju inte bättre utav.
Men det där med handlingsplan... Det låter inte dumt!
Jag sitter och tänker tillbaka på ett möte med en kund igår... Det var ett tag sedan jag såg henne sist och det var en fröjd att se henne ramla in i butiken (inte bokstavligt dock...). Hon såg så glad ut! Hon frågade vart jag hade tagit vägen och jag sade att jag var här ;-). Faktum är att jag kunde tolka det från två perspektiv... jobbmässigt och viktmässigt. Jag tror nog att hon menade båda :-). Det är ju kul när andra ser att jag börjat gå ned i vikt :-) och faktiskt tar mod till sig att kommentera det :-).
Hon var heller inte sen med att ge mig komplimanger för att jag skriver i min blogg. Jag tackade allra ödmjukast och var glad över att få höra hennes tankar. Hon sade att det märktes att jag är en tänkande människa, och det måste jag ju bara hålla med om. Att tänka för mycket (och på fel sätt), kan dock vara hämmande... om man läser följande artikel i SVD. Texten baserar sig på boken Sluta grubbla, börja leva (som jag har som ambition att läsa inom kort :-)...).
Hon tyckte också att jag borde skriva en bok... Först trodde jag att hon menade att jag skulle skriva en bok om scrappandet... och där kände jag mig lite hämmad... Men om jag skriver om mig själv och mitt liv, så kan det ju bli en annan sak :-). Jag sade att det kanske inte är omöjligt att jag samlar ihop mina tankar och erfarenheter... Och faktum är att jag länge drömt om att få skriva en bok.
Det är nog en av avsikterna med mina bloggar - att kunna skilja ämnena från varandra - samtidigt som jag får en ventil att hantera min vardag på :-).
Kanske kan jag sammanfatta delar av mitt tänkade i t ex den här bloggen ... Det har jag ju till viss del börjat göra under de olika extrasidorna... :-).
Tack, Helena, för dina fina ord igår!
...
Fördelen med att röja hemma och slänga ett plagg i taget (jag lägger dem i en hög i köket och rensar i vardagsrummet...) är ju att man får promenera mera :-) (tilläggas bör att jag gör det medvetet....). Jag passade också på att träna armarna med en tung låda som jag lyfte uppifrån... Det lämpade sig så väl för armpressträning när jag ändå stod där :-).
Det är ganska skönt att kunna slänga kläder nu när man inser att man kommer behöva mindre storlek på kläderna framöver... En del har jag ju lagt på hög i garderoben för att de blivit för små (med drömmen om att en dag gå ned i vikt...) (hah... nu kom jag på en sak... Jag tror att Oprah Winfrey pratat mycket om att inte enbart drömma om sitt liv utan att leva sin dröm... jag gör ju det nu :-) - när jag tar kommandot och blir kapten över mitt eget skepp... (hah, igen... morsan - i sina bästa stunder av självdistans - sade ju att hon såg ut som tankbåt... undrar vad för slags båt/skepp jag ser mig som... :-)...?).
Angående de "för små kläderna"... De blir ju bra som mellanperiodskläder... :-). Sen kan man ju se fram emot att köpa några - observera - bara några nya plagg - för att man inte skall se ut som en säck potatis... :-).
Jag har också börjat fundera på vad för slags stil jag vill klä mig enligt när jag nått mitt mål... Jag har ju beundrat Papa Dees och Dimitri Keiskis lediga, men ack så "rätta" och tidlösa stilar... Men hur skall jag kunna översätta deras stilar till mig som tjej...? Jag vill definitivt kunna gå i skinn- eller mockajacka/-kappa, snygga byxor - kanske jeans, snygga skor (gärna lite grövre kängliknande skor), snygga - korta - tröjor (observera - korta...) - även om jag fortfarande kommer att älska att gå i tunika... Jag gillar också att gå i kostym och skjorta... och punkigt...
Så det skall bli roligt att se vad det blir för modetrender framöver... En snygg skinnkeps skulle jag också vilja bära - med värdigheten i behåll :-). Kanske skall jag kontakta en stylist när min transformation är färdig :-).
Sen har jag sett att det är ganska mycket orange kläder i butikerna nu - även denna säsong... Men jag vågar inte köpa något nu, för jag vet ju inte hur de kommer att sitta i framtiden. På ett sätt är det synd, för jag älskar ju orange och har knappt några kläder i min favoritfärg... Jag gillar också mossgrönt... Jag trivs väldigt bra i den färgen.
Jag tror att jag skall dyna ner djupare i modet för kvinnor... Med tuff, frän och snygg stil :-).
Yes!
Det här är motiverande!!!
Nu är det dock dags för en riktig promenad på det kära promenadbandet :-).
Jag har sammanfattat Christer Olssons bok Vart är du på väg - och vill du dit?. Eller sammanfattat och sammanfattat... Jag har skrivit lite om det som berörde mig :-). Jag lägger ut den på söndag kväll för att inte störa veckoredovisningen här och nu :-).
Hemmet är dammigt och jag har skällt på sambon för att han inte dammat. Han tycker att jag ser beskyllande ut när jag pratar med honom - och det gör jag alldeles säkert. Jag är ju som sagt rätt så bossig här hemma... Jag tänker det faktum att jag har tusen saker att göra medan han bara sitter och spelar datorspel... Det gör mig vansinnig när han inte tar egna initiativ! Enligt Christer Olsson skall ilska vara det sista man tar till i mötet med en människa... Jag har lite grand att jobba på där :-).
Jag har filat på mina ansökningshandlingar. Jag har bett om hjälp när det gäller ansökningshandlingarna och det är därför jag snart skall till Arbetsförmedlingen. Hjälpen heter visst webbguide. Vi får se vad det betyder...
Under promenaden undslipper en illaluktande fis. Jag misstänker att det är det hårda tunnbrödet som säger sitt. Jag borde verkligen lyssna mer på kroppen och vad den behöver. Den behöver tydligen inte bröd... :-(.../ :-).
Jag har satt som mål att beröra hastigheten 6,3 km/h den här veckan. Det betyder inte att jag skall gå på den hastigheten hela tiden - för det klarar jag helt enkelt inte... tror jag i alla fall... kanske begränsar jag mig utifrån rädsla... :-(. Jag märker att jag inte har tillräcklig styrka i benen för att undvika att bandet slirar när jag ökar på farten. Men jag försöker spänna låren och rumpan när jag går med armarna fria. Det är nog därför det sträcker i lår- och rumpmusklerna... :-). Jag har valt att öka på hastigheten lite grann varje vecka för att bli starkare och uthålligare på sikt :-).
Jag bad sambon fixa lite fredagsmys-middag, och han valde att göra räksmörgås med sallad till. Det ser jag fram emot :-).
Hemmet är dammigt och jag har skällt på sambon för att han inte dammat. Han tycker att jag ser beskyllande ut när jag pratar med honom - och det gör jag alldeles säkert. Jag är ju som sagt rätt så bossig här hemma... Jag tänker det faktum att jag har tusen saker att göra medan han bara sitter och spelar datorspel... Det gör mig vansinnig när han inte tar egna initiativ! Enligt Christer Olsson skall ilska vara det sista man tar till i mötet med en människa... Jag har lite grand att jobba på där :-).
Jag har filat på mina ansökningshandlingar. Jag har bett om hjälp när det gäller ansökningshandlingarna och det är därför jag snart skall till Arbetsförmedlingen. Hjälpen heter visst webbguide. Vi får se vad det betyder...
Under promenaden undslipper en illaluktande fis. Jag misstänker att det är det hårda tunnbrödet som säger sitt. Jag borde verkligen lyssna mer på kroppen och vad den behöver. Den behöver tydligen inte bröd... :-(.../ :-).
Jag har satt som mål att beröra hastigheten 6,3 km/h den här veckan. Det betyder inte att jag skall gå på den hastigheten hela tiden - för det klarar jag helt enkelt inte... tror jag i alla fall... kanske begränsar jag mig utifrån rädsla... :-(. Jag märker att jag inte har tillräcklig styrka i benen för att undvika att bandet slirar när jag ökar på farten. Men jag försöker spänna låren och rumpan när jag går med armarna fria. Det är nog därför det sträcker i lår- och rumpmusklerna... :-). Jag har valt att öka på hastigheten lite grann varje vecka för att bli starkare och uthålligare på sikt :-).
Jag bad sambon fixa lite fredagsmys-middag, och han valde att göra räksmörgås med sallad till. Det ser jag fram emot :-).
Just nu är det ett smärre kaos här hemma.
- Jag har inte hunnit bli färdig med utrensningen... så det mesta är upp och ned i huset.
- A-kasselapparna måste skickas in (jag har fått elektroniska dokument att fylla i).
- Jag vill förbättra mina ansökningshandlingar så att de är fit for fight på måndag när jag ska till arbetsförmedlingen.
- Jag vill läsa i god man-boken.
- Jag vill få ordning på hemmet inför nästa torsdag, då jag får besök.
- Mer kläder borde rensas ut, men jag vet inte om jag är redo för det.
- Jag vill också rensa bort massor av bröte i hemmet, men jag vet inte om jag är redo för det heller.
- Jag måste klura ut vad för mat jag skall laga och handla till nästa vecka - så att matportionerna är klara.
- Jag funderar på att söka till universitetet för sommarstudier. Sista ansökningsdagen är om någon vecka.
- Jag klurar också på om jag borde söka till universitetet för heltidsstudier - hur skall jag då klara mig ekonomiskt - och var skall jag finna ett extrajobb som hjälper mig att dryga ut kassan? Sista ansökiningsdagen brukar vara i april.
- Jag måste kontakta timanställnings-skolans rektor för att ge denne mitt bankkontonummer för att kunna sätta in min lön från gå bredvid-tiden i onsdags. Därtill måste jag lämna in utdraget från brottsregistret när det väl kommer, så att de kan se att jag inte är en person som våldför mig på barn.
- Jag vill betala av mina lån och sätta köpstopp på mig själv. Jag vill låta mammas arv göra nytta istället för att bara försvinna till onödiga inköp.
- Jag måste klura ut vad jag skall äta på tisdag innan god man-utbildningen.
- Jag vill prata med chefen för dagcenteravdelningen i Angered. Jag hoppas mycket på att få börja jobba på timmar där.
- Jag vill också kontakta cheferna för de olika Pandurobutikerna för att se om jag får napp där.
- Jag vill kolla upp om jag kan få ned kostnaden för bilförsäkringen. Dags att börja jämföra försäkringsbolag mot varandra.
- Bilen måste städas och tvättas.
- Jag måste klippa naglarna för att kunna skriva på tangentbordet. Det skulle var skoj med lite nagellack också.... Men har jag tålamod att låta det torka så länge som det behövs...???
- Jag måste hitta tomkartonger så att jag kan börja sortera in det jag vill sälja på loppis.
- Var hittar jag en bra loppis att sälja på? Någon som vet (göteborgstrakten)?
- Jag vill vara ute i solen, och njuta av våren. Jag vill inte bara bunkra upp mig här hemma och göra alla måste-uppgifter! Men det måste sägas att dagens strapats utan jacka och tå-täckande skor var lite i kallaste laget... Solen ser förrädiskt mysig ut, men ack vad jag bedrog mig!
- Jag vill skicka ett grattiskort till min morbror Matti (mammas tvillingbror) på söndag.
- Jag vill läsa och jobba med boken "Sluta grubbla - börja leva" - men jag tycker att den är lite tjatig då den mening efter mening uppmanar mig till att vara öppen till det nya tänket... Jag känner mig heller inte särskilt deprimerad eller bekymrad, så den talar nog till en annan slags publik... Jag tror att jag skall pausa den och läsa god man-boken istället.
- Jag måste flytta fram tandläkartiden eller ta bort den helt. Jag vet inte om jag har råd just nu.
- Jag vill avboka starta eget-tiden hos Skatteverket, då det inte lämpar sig för egen verksamhet i mitt liv just nu. Jag vill inte ha för många bollar i luften - då jag vill kunna fokusera på några få saker. Jag måste också informera Anna som jag skulle gått med om detta. Efter ett samtal med A - kom vi överens om att ändå gå dit. Jag kommer dock inte ha avsikten att starta eget här och nu. Först vill jag hitta heltidsarbete.
- Jag måste hitta en gravsten och lämna in den hos gravören, så att mammas viloplats kan bli färdig, men innan dess vill jag promenera på några kyrkogårdar för att få inspiration till vad jag kan göra med stenen.
- Jag måste söka fler jobb - kanske hos Clas Ohlson, Di Moda, Åhléns, Indiska, som habiliteringspersonal, kanske hos Arbetsförmedlingen??? Jag gillar ju verkligen att jobba i butik och möta kunder och hjälpa dem att nå oanade höjder med sitt pysslande :-) - eller vad det nu än må vara :-).
- Jag vill också sortera de pysselsaker jag kan sälja på pysselloppisen den 17 mars. Jag har inte anmält mig än, då jag är vankelmodig. Jag har ju som bekant svårt att släppa ifrån mig sakerna...
- Jag vill behålla fokuset på bättre hälsa.
- Jag vill kunna avsätta tid för pyssel - för min egen skull!
- Jag vill också bestämma mig för om jag skall delta i Gråboträffen - en pysselträff, Uddevallaträffen - i början av maj och Uddevalla-eventet som är i slutet av april.
- Samtidigt har jag fått hem ett paket från Norge, med pysselsaker som jag skall skapa ett fantastiskt (ironi på hög nivå???) minialbum med resetema... Jag skall har fått ett nytt uppdrag som inspiratör i ett accucut mini album-designteam. Det är jätteroligt att få en förfrågan om att göra något, men nu när jag ser de sponsrade varorna - och själva albumets format, känns det som om jag inte kommer att få ihop det... Jag hade ju gärna gjort något gammeldags - men sakerna känns som om man borde göra något romantiskt och chict istället. det är väl det som kallas en utmaning :-)...
Och tidigare i veckan har jag pusslat med följande:
- köpt galgar och sorterat kläder
- beställt utdrag ur brottsregistret för att kunna jobba extra på skola
- slängt svarta söndriga vinterjackor... en sån stryka jag kände när jag väl tittat på mig utifrån och bestämt mig för att nu fick det vara nog
- tankat bilen
- fixat plats för madrassen i klädkammaren
Pust... Sammanfattningsvis kan jag säga att:
DET ÄR MYCKET NU!
Oron och stöket i hemmet får mig att tänka att äsch, jag skippar promenaden idag, men så kommer mantrat från Biggest Loser - "Hard work and dedication" in i huvudet.
Det vore väl själva fan om jag skulle ge upp nu!!!
Näe, det är bara till att ställa sig på bandet.
Och vad var det jag sade till mig själv när jag köpte det? Inget kunde stoppa mig, för nu har jag ju den hemma. (Inget = regn och rusk-väder, halka m m).
Så nu är det upp till bevis. Klarar du att hålla ditt löfte - även när det är stressigt runt omkring dig? Eller rättare sagt. Väljer du att hålla ditt löfte, även om det är stressigt runt omkring dig, eller väljer du att misslyckas?
Hard work and dedication! Jobba hårt och hängivet!
Here I go again (någon mer än jag som hör E-types låt i huvudet?).
Och så fort jag börjat gå, tänkte jag DET HÄR ÄR MIN TID! Jag behöver detta, för att få en paus från alla s k måsten!!!! Jag är riktigt stolt över mig själv för att jag lyckades vända bort äsch-tanken :-).
Jag tänker på framtiden. En framtid där jag har bättre hälsa och bra självkänsla. Och jag tänker också på vad jag åstadkommit så här långt. Jag har ju gått ned 10 kg. Om jag har 50 kg som totalmål att gå ned, så har jag ju gått ned 1/5 = 20 %.
Det är ju helt fantastiskt. Ännu ett bra sätt att se på sin ansträngning med positiva ögon!
...
Rosanna - en kund kom in i butiken igår. Hon och jag har tidigare talat om något som heter Toast masters. Det är en grupp människor som övar sig i att tala på engelska inför varandra. Det är något man kan ha nytta av i sitt arbete t ex. Det finns både lunchträffar och kvällsträffar. När jag sen blir arbetslös, kan det ju vara en riktigt bra idé att ta del av lunch- eller kvällsmötena :-).
Jag vill nämligen öva - både på att tala inför andra - samt förbättra ordförråd uttal i det engelska språket. Det kan nog se bra ut på cv-et också att man aktiverar sig :-).
Och det är med livet som att som det är med att lära sig språk - det krävs övning. Det är inte alla som klarar av att leva på rutin - vissa saker måste övas på - om och om igen.
...
JAG LÅTER EN STUND AV INSIKT SKÖLJA ÖVER MIG
Operation kläd- och brötesröjning fortsätter och får mig att undra varför i helgoland jag köpt så himla mycket kläder. Jag antar att det är en blandning av "rädsla att inte duga som JAG är (överkompensation)", samtidigt som jag har en samlarpersonlighet. Eller är det så enkelt som att jag är en person som lever i stunden och låter mig impulsstyras. Jag menar, jag som har lån som jag får betala av på i flera år till, kunde haft en helt annan ekonomi om jag inte handlat som en besatt.
Det här är ju ett mönster jag haft hela livet antar jag, för har det inte varit godis och sötsaker, så har det varit LP- och CD-skivor - för att inte tala om VHS- och DVD-filmer, kläder och väskor. Och tekniska apparater som datorer och kameror m m. Fy faan, är tanken som slår mig när jag tänker på detta!!!
I mitt fall tror jag att jag har har underhållit mig själv genom att äta och handla saker för att fylla tomrummet i mitt liv. Och det slutar inte där. Näe, det är också scrapsaker till förbannelse. Tidvis har jag också köpt böcker - främst på bokreor. Och så har de blivit stående i bokhyllan. Utan värde. En del av böckerna har jag läst, men de andra har bara stått som utfyllnad.
Det är som om jag är köpgalen. Jag undrar om det är brist på fokus och det facto att jag varit uttråkad som fått mig att agera som jag gjort. Det skall bli intressant att se om mitt fokus på att få bättre hälsa och koll på kilona också kan få mig att handla mindre och nöja mig med färre saker. Jag menar, det här är ju inte första gången jag slänger eller skänker bort kläder. Jag tror på något sätt att de hänger ihop... Min lust att handla och min lust att ha en s k "party in the mouth", enligt Dr Phil.
Givetvis beror symptomet på något... Troligtvis något obearbetat ur min barndom. Jag vill härmed hitta verktyg för att hantera olustkänslorna från förr samt minska på mina inköp och tömma mitt hem på onödigheter. Frågan är väl om det finns någon självhjälpsbok om just detta ämne :-)?
Det är dags att göra sig fri, så att jag har tid att göra annat :-).
...
Nu när jag sitter här och rensar här hemma, hittar jag en lapp som jag fått från dietisten med information om funktionell uppblåsthet/buksvullnad:
Man skall undvika att äta följande födoämnen:
- alla typer av lök
- kål: vitkål, rödkål, kålrot, brysselkål, broccolistjälkar, salladskål
- baljväxter. ärtor, bönor, linser
- jordärtskockor, kronärtskockor, selleri, svamp
- paprika, chilifrukter, rädisor, gurka, majs
- äpplen, vindruvor, torkad frukt
- palt, popcorn, nybakt varmt bröd, bröd med hela korn
- sockerfria tuggummin, tabletter och smågodis som innehåller sorbitol, xylitol, maltitol, fruktos.
- brustabletter som innehåller ovanstående sockerarter
Man kan dock äta följande:
- potatis, ris och pasta
- tomater
- isbergssallad
- kruksallad
- morötter
- broccolibuketter
- palsternacka
- spenat
- squash
- bananer
- mogna päron
- kiwi
- bär
- konserverad frukt
- brunt knäckebröd - husman, ryvita, rågi, rågrut, moraknäcke
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
- Det är en skön känsla att komma i sina gamla kläder igen!
- Gött o ha bestämt sig för att rensa bort sådant som jag inte vill ha - även om det passar när jag gått ned i vikt. Det är dags för en ny version av mig att träda fram!
- Jag ökar på hastigheten vecka för vecka!
- Promenaderna är MIN tid, då får inget störa mig. Jag vill utmana mig till att tänka positiva tankar när jag går - istället för att låta alla tusentals tankar komma över mig och störa mig under promenaden. Jag är ju skitbra som tar promenaderna varje dag (med några undantag). Det är också roligt att faktiskt vara på väg mot ett bättre liv :-).
- Jag ser ett samband mellan överätande och överhandlande samt lån. Jag vill kontrollera mina impulser bättre och tänka långsiktigt. Det här är stort!
Nu är det min tolfte vecka i mitt nya liv. Jag har lite ågren för att jag inte promenerade igår, men jag tänker göra det idag. Vågen står fortfarande kvar på 99,4 kg och det kanske är ett tecken på att jag faktiskt måste röra på mig för att gå ned i vikt :-). Det räcker inte enbart med att sluta äta sötsaker.
Jag har börjat beta av min långa att göra-lista och det känns bra.
Nu är det dags att byta om för att ta veckans första promenad. Sen är det dags att ta sig till Arbetsförmedlingen för att få lite stöttning i hur jag skall ta mig vidare ur min arbetslöshet.
...
Mötet visade sig bara vara en upprepning av mina egna tankar... Inget nytt under solen alltså.
Jag har betalat av två halvstora krediter och betat av 80 000 kr på ett lån. Det känns bra! Jag önskar bara att jag hade mer pengar att beta av skulder med!!!
Jag funderar på att börja studera igen. Givetvis vill jag först och främst ha ett arbete (eller flera) - men med studier i bagaget kommer jag ju att öka mina chanser att få ett bra jobb. Jag kommer att först och främst fokusera på att lämna in en ansökan till sommarstudier på universitetet. Där är det inte så många valmöjligheter så jag kommer att fokusera på organisation och ledarskap.
Om jag skall fortsätta till hösten måste jag bestämma mig för vad jag vill plugga till. Och det snabbt. Den 15 april, är det ju sista ansökningsdagen till höstterminen! Jag har ju åldern emot mig när det kommer till lån. Eftersom jag fyller 45 i år, så har jag inte lika många låneveckor som bidragsveckor.
Nu är det tänka tänka som gäller!
Jag har börjat beta av min långa att göra-lista och det känns bra.
Nu är det dags att byta om för att ta veckans första promenad. Sen är det dags att ta sig till Arbetsförmedlingen för att få lite stöttning i hur jag skall ta mig vidare ur min arbetslöshet.
...
Mötet visade sig bara vara en upprepning av mina egna tankar... Inget nytt under solen alltså.
Jag har betalat av två halvstora krediter och betat av 80 000 kr på ett lån. Det känns bra! Jag önskar bara att jag hade mer pengar att beta av skulder med!!!
Jag funderar på att börja studera igen. Givetvis vill jag först och främst ha ett arbete (eller flera) - men med studier i bagaget kommer jag ju att öka mina chanser att få ett bra jobb. Jag kommer att först och främst fokusera på att lämna in en ansökan till sommarstudier på universitetet. Där är det inte så många valmöjligheter så jag kommer att fokusera på organisation och ledarskap.
Om jag skall fortsätta till hösten måste jag bestämma mig för vad jag vill plugga till. Och det snabbt. Den 15 april, är det ju sista ansökningsdagen till höstterminen! Jag har ju åldern emot mig när det kommer till lån. Eftersom jag fyller 45 i år, så har jag inte lika många låneveckor som bidragsveckor.
Nu är det tänka tänka som gäller!
Jag vaknade kl 06:00 idag. Vågen visar 98,8 kg. Först så såg jag 99,8 kg (ögonen var lite dimmiga) och jag tänkte att vad faaaan... Men så spjärnade jag upp ögonen och insåg att jag faktiskt gått ned i vikt - och det var ju bra. Jag tror att det är en god idé att förvänta sig ett halvt kilos viktminskning än ett kilos viktminskning per vecka... Men givetvis är det bra om jag går ned mer... :-).
Idag skall jag röja upp här hemma så att jag kan släppa den punkten sen.
Efter toalettbesöket visar vågen 98,5 kg. Yes! That's more like it!!!!
...
En och en halv timma senare känner jag mig förkyld, näsan rinner och krafterna sinar... Usch o fy... Det här vill jag inte vara med om! Detta släppte sen!
...
När jag letade efter en bild på två vargar till ett citat i min citatblogg - hittade jag denna bloggerska som skriver om sin andliga utveckling. Läs gärna denna text om du tänker för mycket! Övertänkande är ju just det jag själv kommit på mig själv med att göra.
Nu är det dags för frukost!
...
Igår var min andra kväll på godmansutbildningen. Det är intressant, må jag säga :-).
...
Idag skall jag röja upp här hemma så att jag kan släppa den punkten sen.
Efter toalettbesöket visar vågen 98,5 kg. Yes! That's more like it!!!!
...
En och en halv timma senare känner jag mig förkyld, näsan rinner och krafterna sinar... Usch o fy... Det här vill jag inte vara med om! Detta släppte sen!
...
När jag letade efter en bild på två vargar till ett citat i min citatblogg - hittade jag denna bloggerska som skriver om sin andliga utveckling. Läs gärna denna text om du tänker för mycket! Övertänkande är ju just det jag själv kommit på mig själv med att göra.
Nu är det dags för frukost!
...
Igår var min andra kväll på godmansutbildningen. Det är intressant, må jag säga :-).
...
ONSDAG:
Sitter vid datorn och skriver på mina ansökningshandlingar m m. Solen stiger upp och lockar mig till handling, men det är dödens kallt ute! Och även om jag vill släppa in solen så kan jag inte det, då kylan från fönstret gör att jag fryser högerhanden av mig. Jag drar för filten igen. Japp, du läste rätt. Elementet funkar inte, så jag måste ha en filt - istället för gardiner - i fönstret. Det funkar ju bra som ett solskydd också :-).
Vikten går definitivt upp och ned. Idag visade den 98,9 kg, men det är ju ok - så länge jag håller mig under 99 kg-strecket :-). Sakta men säkert tar jag mig mot mitt mål. Och på tal om mål... Nu är det dags att promenera så att jag kan bocka av dagens aktivitet!!!
VISSTE DU ATT:
Genom att promenera 30 minuters om dagen, minskar du risken för att bli förkyld med 43 procent, eftersom motion ökar cirkulationen av de celler som tar död på förkylningsvirus. Källa: Prevention - Må bra - mars 2012 - sidan 7
Motion är också bra mot stress - både psykisk och fysisk dito. Det ger bättre sömn och energi, förutom att det gör oss mer effektiva.
Källa: må bra - mars 2012 - sidan 35
SHOPPING KAN STÅ FÖR NÅGOT DU INTE BEARBETAT - T EX ETT SÄTT ATT FYLLA TOMRUMMET I DIN SJÄL
I samma tidning som ovan berättas det om en kvinna vid namn Mia som shoppade sig lycklig, även om hon inte blev lycklig av alla saker i slutändan. Genom kognitiv terapi kom hon till roten med sitt problem - att det var tungt att bära på erfarenheterna från en otrygg barndom med missbrukande mamma och styvpappa som tryckte ned henne. Därtill har hon varit fosterhemsplacerad.
Det där med osäkerhet är ju något jag känner igen mig i... Och fosterhems (och barnhems-) -placeringarna... Detta har påverkat min självkänsla på ett negativt sätt. Jag har nog inte någon bra bild av mig själv... Eller så tror jag inte att jag duger som jag är...
Även om jag gått i psykoterapi i omgångar - för att hantera situationerna på jobbet (för det är ju där jag träffat andra människor - och väckt upp mina rädslor) - så har jag kanske inte bearbetat barndomens trauman. Troligtvis fyller jag också mitt tomrum med shopping och överätande. Det är väl för väl att jag tar kommandot nu och tar ansvar.
Precis som Mia, väljer jag att skriva ned mina känslor och tankar. Eller promenera.
Hon hade svårt för ställa krav på andra. Istället försökte hon fixa allt själv. J
ag kan känna igen mig, även där...
Hon har blivit medveten om vad som triggar hennes köpsug... Jag tror att jag är något på spåren...
Ett sätt att träna sig i detta är tydligen att bestämma sig för att förändra något och observera vad som händer med ens tankar och känslor när man står emot lusten. Därtill skall man tänka långsiktigt. Istället för att köra med unna sig själv-stilen, är det bättre att tänka att man är värd att ha pengar på kontot i slutet av månaden. Man är också värd självkänsla och att inte stå i skuld.
Shopping är ett (negativt) sätt att dämpa känslor som ångest, ensamhet, tomhet och tristess. Jag tror att sötsaksätandet faller inom samma kategori...
KBT-terapeuten Maria Farm säger följande:
Om man inte har bearbetat en barndom där man känslomässigt inte fått det man behövt, kan enormt starka känslominnen triggas igång av händelser som på något sätt påminner om dem från barndomen. Man kan tro att man skall gå sönder eller dö, och väljer att fly in i något som lättar på trycket.
Det kan handla om rädsla att inte bli bekräftad som den man är, vilket gör att man får problem med att sätta gränser.
Det är ett vanligt mönster, säger hon, till exempel om man vuxit upp med missbrukande föräldrar. Man tror inte att man är värd att bli älskad eller har rätt att kräva normala saker i en relation. För att fylla tomrummet belönar man sig med något.
För att komma till rätta med problemet är det viktigt att ta reda på vad beroendet har för funktion och att kartlägga hela bakgrunden.
Annan problematik kan döljas i botten, som adhd med dålig impulskontroll.
Man går igenom vilka kritiska situationer som triggar igång beteendet.
Sedan tittar man på vad man kan göra istället. Man får då lära sig att rida ut impulsstormen och se vad som händer.
TORSDAG:
Jag är definitivt förkyld. Varje morgon nyser jag... Så även på dagarna. Än så länge är det inte fråga om att snyta sig frenetiskt...
Jag skall avvakta lite, så att det inte förvärras - så att jag kan ta min promenad, för att ta död på bakterierna!!!
Hrmmm...
Jag valde att städa hemma och fullfölja uppdateringen av mitt ansökningsbrev till ett arbete som stödassistent istället. Jag måste få harmoni på flera plan i mitt liv. Huvudsaken är att jag äter vettigt idag!
Ett jädra pruttande så fort jag ätit kvällsmaten. Jag antar att vitkålen blev för mycket! Jag hoppas att det avtar snart...
Losing it with Jillian... TV-program
En kvinna som fått en utmaning att gå ned i vikt under begränsad tid... Jag ser henne på promenadbandet när Jillian vill öka ... Tjejen är rädd för att öka på farten och intensiteten... Sen när hon pressats och pressats ger hon till slut upp och säger att hon inte orkar mer. Hon har inget mer att ge. Sättet som problemet illustrerades fick mig att koppla ihop ett och ett... Hennes rädsla för det okända + alla vardagskrav kommer fram när hennes kropp utsätts för stress eller ansträngning.
Att jag pulsar på i sakta mak (well, sakta och sakta... jag ökar ju intensiteten lite grand varje vecka ...) är för att jag inte tror att jag klarar mer... Men uppenbarligen gör jag det... Jag fick mer inspiration av programmet! Men rädslan att inte orka lägga energin på ytterligare en sak finns där... Det gäller att dyka in i sitt inre och bestämma sig för att
I det här fallet var det en kvinna som förlorat sin man. Hon blev ensam med sina två barn och "lät" flickan ta ett vuxenansvar mellan åldrarna 6-12, då hon inte medvetet sökte sig till vuxna för stöd. Där känner jag igen mig... Jag fick också bli ansvarstagande och "vuxen" - tidigt - även om jag inte var lämpad för det. Och jag har heller inte fått så mycket stöd utifrån.
Nu kom jag också på att det är därför tränarna i biggest loser tjatar om att titta djupare in i sig själv när tanken vill ge upp... Det är därför vissa får något vilt i blicken!
...
Jag känner att jag har en lust att äta. Jag vet inte riktigt vad det är för känslor jag försöker undertrycka, men känslan gör mig paralyserad. Jag tror i o f s att stressen med att vilja studera för att påverka framtida arbete är en faktor. Att jag inte har råd att bara ta lån och bidrag utan måste ha ett jobb är en annan faktor. Jag måste således ha ett jobb för att ha råd att plugga, och när jag både jobbar och pluggar stressar jag för att jag har för mycket att göra. Samtidigt så vill jag vidareutbilda mig. Jag älskar ju egentligen studielivet, men det hade varit bra skönt att veta att man kunde klara sig på lite extrajobb vid sidan av studierna istället för att ha ett heltidsjobb för att ha råd att plugga. Det blir lätt för mycket.
Jag tror också att det faktum att jag bestämt mig för att börja söka jobb som boendestöd och habiliteringspersonal ökar stressen... Jag vill ju skapa mig en möjlighet att plugga - samtidigt som jag vet att jobbet kommer att innebära påfrestningar... På ett sätt är jag otroligt taggad att visa för mig själv att jag klarar av det - samtidigt som jag är rädd för att grupprocesserna kommer att bli jobbiga att hantera.
Kanske kan en gyllene medelväg vara att hitta arbete i t ex en daglig verksamhet för att komma ifrån den typiska arbetssituationen... Eller att söka arbete i affärer - t ex Ica, Coop m m... Vad som helst!
Då måste jag också ge avkall på mitt pysslande - och kanske sälja bort det mesta. Jag kan helt enkelt inte spara på allt och hålla allt i schack...
Därtill kommer ett annat svårt beslut, och det är att bestämma sig vad man skall studera till. Det här är ju något jag skjutit upp i flera år. Jag vet dock att jag är en serviceinriktad person som gärna administrerar och möter människor. Jag vill dock inte bara sitta framför en datorskärm hela dagarna, utan också inspirera människor till att göra mer utav sina liv. Jag tycker om att informera och vägleda. Jag tycker också att det är viktigt med bra arbetsmiljö - framför allt den psykiska arbetsmiljön intresserar mig. Jag tycker också att det är intressant att lära sig mer om grupprocesser m m.
Vad är detta för yrke egentligen? Jag tror att det lutar åt någon slags coach. Beteendevetenskap kanske kan vara något?
Då kommer ju ytterligare ett dilemma... Var finns utbildningen...? Jag har ingen lust att flytta härifrån... Det vore ju fantastiskt om det fanns möjlighet att bedriva distansstudier...
FREDAG:
Nu när jag tänker tillbaka på mina förkylningstecken under veckan, inser jag - och känner igen svaghets- och förkylningssymptomen som stress... Tidigare, när jag känt mig stressad är det precis så här jag känt mig.
Igår resonerade jag med mig själv om varför jag låter bli att promenera när det blir stressigt runt omkring mig. Varför vill jag inte ge mig egenkärlek och egentid?
Anser jag mig inte vara värd det? Lägger jag ett större värde på att pricka av alla måste på listan än att ta hand om mig själv och min hälsa? Anser jag att jag inte orkar med den extrabelastningen? Struntprat, säger jag då! Jag klarar mycket mer, säger jag till mig själv nu. BRING IT ON!, vill jag säga till den tvekande rösten! BRING IT ON!
Men i nästa stund känns det som att jag har ett stort hål inuti mig som skriker att jag inte duger till något. Jag tänker att jag inte kommer att lyckas, även om jag pluggar eller får ett jobb. Jag kommer aldrig att bli en person som kommer att kunna leda någon annan framåt. Inte när jag inte kan leda mig själv framåt... (Är det den här typen av känslor jag inte har bearbetat sedan barndomen? Jag tror nästan det, för den här känslan känner jag igen. Men även om jag känner igen den, så vill jag inte bära den typens offerkofta!!!)
För det finns också stunder när jag faktiskt känner mig nöjd med min intuitiva insats. Så vad skall jag då göra för att ta itu med dessa irrationella tankar och rädslor?
Jag vill inte fastna i vinkelvolten. Jag vill kunna tro på min förmåga och mitt ödmjuka sätt att möta människan. Hela tiden! Men vilket är nästa steg?
PROMENAD 1:
Jag har flyttat in promenadbandet till pysselrummet för en dag eller två. Men det blev så himla varmt att jag inte stod ut längre. Jag försökte tänka fokuserat... Men något fick mig ändå att ge upp...
Jag vill öva mer på att ta fram tigern i mig :-) (men eftersom jag gillar elefanter, katter och ugglor så vet jag inte hur jag skall kunna göra det :-)...).
Det känns som om jag behöver mer input från yttre källor för att stärka mig själv. Jag kollade på ännu ett avsnit av Losing it with Jillian.Det här är mitt sammandrag av dagens program tillsammans med de tankar programmet väckte hos mig:
Kvinnan i fråga var frånskild och sade sig ha haft ett bra liv tidigare under äktenskapet. Hon började överäta efter skilsmässan och slutade att ta hand om sig själv.
Jag för min del har nog aldrig känt att jag haft ett bra liv. Jag har nog aldrig varit i balans, till hundra procent, då jag hela tiden kämpat med att ta mig ur olika situationer. Jag har dock aldrig varit så tjock som jag var i slutet av förra året. Jag har ju haft kläder i storlek 46 i flera år (senast mitten av 90-talet), så det är klart att lite bättre hälsa har jag nog haft tidigare. Jag tror att min dåliga självkänsla varit problemet - och är så än.
De tog upp en av riskerna med att fortsätta med det liv jag haft hittills. Risken är att man får diabetes och med det flera följdsjukdomar - som t ex amputering (på grund av dålig blodcirkluation?), lungproblem, blodrensning...?.
Risken är ju att maten blir ens bästa vän och fiende... i goda och dåliga tider.
Jillian utsätter hela familjen för ett tufft träningspass. Rätt av. Genom att hon låter människorna jogga, kan hon utvärdera dem både psykiskt och fysiskt.
Otränade människor låter hjärnan ge upp före kroppen. Det är viktigt att ta sig förbi den spärren och låta det bli tvärtom!
Låt DIN röst komma fram.
VEM är ditt nya jag?
Se till att fullfölja istället för att avbryta.
Kvinnan i fråga hade mycket saker i sitt garage. Skräpet kväver en, säger Jillian. Kvinnan hade också lätt för att bli arg. Jättelätt. Detta är något jag också känner igen mig i - hemma. Detta kan lösas genom kommunikationsövningar.
Jillian menade att det är viktigt att kvinnan själv valde att vilja bli av med skräpet - annars har det inte den ultimata effekten. Kvinnan ville inte rensa bort mer, då hon ansåg att hon redan förlorat så mycket.
Jag ser på det hela som att man rensar bort det gamla samtidigt som man påbörjar en rensningsprocess med sig själv. Allt hänger ihop! Det finns alltid nya saker att bli kär i. Sen.
Om man inte kan rensa kommer man att försvinna från livet - inte tvärtom. Livet försvinner inte från dig när du gör dig av saker...
Släng bort det gamla för att ge plats för det nya! Bygg nytt med nya influenser.
Kvinnan ser på skilsmässan som ett svek, och har inte tagit sig igenom det.
Beteendemönstret med kvinnan och hennes barn liknar en storm. Jillian vill att kvinnan slutar vara offer - för annars kan hon inte ta kontrollen.
Kvinnan hävdar att ingen förstår henne. Ett av barnen säger att det är precis så hon behandlar barnen. Kvinnan har gjort detta till en försvarsmekanism som tillåter henne att slippa ta ansvar.
Hon har svårt för att lita på folk.
Det samma gäller mig, med frånvarande far och sjuk mor, fosterhems- och barnhemsplaceringar m m.
Kvinnan skickas iväg på en blind date.
Därefter tar Jillian an sig barnen. Hon anser att de inte tar sitt eget ansvar utan skyller på mamman. Hon menar att man ger sig själv kärlek genom att ta hand om sin kropp.
(hmmm - är det för att jag känner mig rädd för något just nu, som jag inte klarar av att behålla fokus och älska mig själv tillräckligt mycket för att prioritera mig själv??? - är det för mycket press på mig när jag tänker att jag skall tillbaka till omsorgsarbetet?)
Hon vill också att barnen skall bearbeta sitt dåliga självförtroende och sin dåliga självkänsla. Hon vill att de skall använda sina röster till fysisk träning.
En av tjejerna menar att de inte "kan" göra mer. Denne hävdar att de bara tränat i en vecka (och menar på att hon kommer att öka med tiden). Jillian är hård och menar på att det faktiskt gått ett helt liv (av slöträning...).
Hon vill att de slutar ta andraplatsen - och inte ge upp på livet.
En av tjejerna blev underkänd på en utbildning... detta kan ha bidragit till dålig självkänsla.
Detta är något jag känner igen mig i... I samma ögonblick som jag såg detta, tänkte jag för mig själv att jag kan titta på alla bra saker jag gjort för att se att jag har andra styrkor än inom de områden jag känner mig svag i...
Hon vill inte att flickorna skall leva i skuggan av någon eller hålla sig i bakgrunden. I det här fallet verkar det vara mamman. De är rädda för att lämna henne ensam.
Därtill är rädslan för att få avslag ett hinder - då det gör att de inte litar på folk. Pappans svek sitter i. Detta kan åtgärdas genom att träffa nya kompisar och träning.
Jillians tips är att träna något som är roligt - för att orka hålla fokus. Hon vill också att de själva bestämmer sitt värde. Man kan mer än man tror - och bara på en vecka, har en av tjejerna konfronterat flera saker - vilket visar på att hon besitter både:
- uthållighet
- styrka
- hopp...
Jag för min del verkar ha fastnat i något som hänt mig i barndomen. Ibland tror jag att jag tagit mig igenom det, men i vissa situationer triggas minnet av otillräcklighetskänslan och så börjar loopen av irrationellt tänkande igen.
Mamman lovar att:
- minska på ilskan
- bli mer social
- inte komma med ursäkter - utans satsa ordentligt på sin viktminskning
Allt detta handlar om en livsstilsförändring!
LÖRDAG:
Jag måste ha varit supertrött, för jag sov bort nästan hela eftermiddagen och kvällen...
Ingen promenad...
Tack vare utebliven promenad har jag inte kunnat bajsa. Detta är något jag känner igen från tidigare dagar... Ibland går det helt enkelt några dagar emellan - om jag inte låter kroppen anstränga sig och få igång tarmarna.
Tack vare utebliven promenad har jag inte kunnat bajsa. Detta är något jag känner igen från tidigare dagar... Ibland går det helt enkelt några dagar emellan - om jag inte låter kroppen anstränga sig och få igång tarmarna.
SÖNDAG:
98,8 kg
Idag skall det jädrar i mig promeneras! PROMENAD 1:
15 minuter på hastigheter mellan 5,0-6,0 km/h tog mig 1,39 km framåt.
Jag tänker göra 3 x 15 minuter idag.
VECKA 11
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad kul att du vill säga något :-).