Starten

Ja, så var det dags igen. Att börja tänka på vad jag kan göra för att förbättra min hälsa. Det är ju dags att inse faktum. Jag kan inte fortsätta så här. 

Jag är 44 år gammal, och jag har varit överviktig i nästan hela mitt liv.

För ungefär en månad sedan fick jag vansinnigt ont i min högra häl. Jag som går med inlägg och mjuk kudde under hälen för att minska på hälsporresyndromet, fick mig en kalldusch när smärtan höll i sig en hel dag. Det var en smärta utan dess like, skall tilläggas. 

Jag led under hela dagen och ringde sedan till vårdcentralen. Jag fick en tid två veckor senare hos doktorn. Jag tänkte att jag passar på att göra en allmän hälsokontroll när jag ändå håller på.

Smärtan i hälen avtog fram mot kvällen, och nästa dag fanns den inte kvar alls. Men jag var bra rädd för att den skulle överraska mig. 

När jag inte har ont i fötterna, så har jag ont i ryggen. På olika ställen. Ibland är det i korsryggen, men på senare tid har det börjat kännas i ischiasnerven... Det kan också vara falsk ischias - men med tanke på att den tog tag i högerfotens häl - så undrar jag om jag inte drabbats av ischias i alla fall. 

Så länge jag inte känner av min kropp genom smärta, så INBILLAR JAG MIG att allt är ok. Innerst inne vet jag ju att fallet inte är så. Jag vet mycket väl att jag borde göra ett aktivt val. 

När jag kom till läkaren fick jag beskedet om att jag hade högt blodtryck; 160/90. Jag fick boka in mig på två kontrollbesök för att se om det skulle lugna ned sig av sig själv, eller om jag skulle behöva läkemedel för att få ordning på det. Jag drar mig till minnes att jag haft runt 130/__ förut... 

Läkaren ordinerade lite andra prover - såsom sköldkörtelprov, levervärden m m.

Jag kom på första kontrollbesöket, och då visade blodtrycket 155/85. Genast kändes det bättre :-).

Vid tredje tillfället var jag på 142/78. Då började jag misstänka att kontrollerna inte gjorts på rätt sätt - då man fått använda sig av olika blodtrycksmanchetter vid varje tillfälle. Hur kunde det bli ett sådant hopp nedåt? Men det är klart. Det hade gått två månader sedan mamma dog. Och det hade också blivit bra mycket lugnare på jobbet.

Distriktssköterskan var den som skulle ha tagit proverna på mig, men jag fick inte träffa henne förrän vid den andra kontrollen. 
Jag möttes av en positiv och rundlätt kvinna som ganska nyligen genomgått en gastric bypass-operation. 

Till saken hör det, att jag på senare tid mött flera människor som gjort denna operation och säger sig vara nöjda med sina liv efter den. Nyfikenheten och känslan av att det skulle kunna vara ett alternativ för mig började gro. 

Jag bokade en tid hos en läkare för att tala om just detta. Jag var där igår. Han mätte blodtrycket och pulsen. Den här gången var jag på 140/80. Så det känns rätt så stabilt måste jag säga, även om det ligger på det höga registret. 

Han frågade mig hur jag försökt att gå ned i vikt tidigare och frågade om jag skulle äta tabletter. Jag sade att jag inte var så intresserad av tabletter. Jag vill hellre hitta ett sätt att förhålla mig till mat - så att jag klarar av det i långa loppet. Därav min skepsis för magoperation. Saker och ting löser sig inte av sig själv. Jag måste också göra ett aktivt val - flera gånger om dagen.  

Jag frågade läkaren om provresultaten och han sade att de var bra. Jag har för mig att något av värdena man skulle hålla sig inom var 2-42 och jag var på 40. När jag frågade om det var "bra" att vara på 40 - eller om man skulle sikta in sig på att finnas på t ex 20 - fick jag inte riktigt det svar jag sökte. Jag vet inte vad det är, men det verkar finnas en otålighet hos läkare att förklara hur saker och ting ligger till, speciellt för en som inte har några kunskaper om värden o s v. 

Jag fick också väga och mäta mig samt räkna ut BMI och midjeomfång. 

vikt: 109,8 kg

längd: 161,8 cm

BMI: 45,5

midjeomfång: 117 cm

Jag skriver ut siffrorna här för att inte glömma dem samt påminna mig om den krassa verkligheten. 

Läkaren avrådde mig från sötsaker och andra fällor - speciellt i juletid. Han ordinerade också entimmaspromenader varje dag. Jag fick protestera. Jag utgick från tidigare erfarenheter med inflammerade (eller åtminstone ömma) smalben som hindrar mig från att promenera i flera dagar efteråt. Jag sade att jag kommer att börja promenera en timma varannan eller var tredje dag. 

Läkaren skulle också skicka en remiss till en dietist, för att jag skall få ytterligare redskap att klara av detta. För hur det än är... Jag har varit väldigt ensam om detta tidigare. Jag har försökt själv. Jag har läst böcker och blivit besatt av tanken att lyckas. Jag har läst och skrivit mer än jag faktiskt rört mig. Och sedan har jag bara gett upp för att äta som vanligt - det vill säga godis och sötsaker dagarna i ända!

Jag frågade läkaren om jag kunde få en remiss till en kognitiv beteendeterapeut för att lära mig tänka annorlunda kring sötsuget, men han hänvisade mig till dietisten.

På jobbet fick jag rådet att promenera en kvart om dagen, istället för att gå ut så hårt från början. 

Jag som gillar att promenera har inget emot att göra det, men det måste göras inom rimliga gränser och på ett sätt att jag orkar hela vägen ut.

Jag pratade också med chefen om att vi tillsammans skulle kunna promenera på morgnarna. Om man är två om det, så kan det gå lättare :).

Till saken hör också att jag skall till en stor papperskraftmässa i USA i slutet av januari. Och då blir det mycket promenera av. Jag minns så väl hur jag höll på tidigare i år - när jag förberedde mig för mässan i Frankfurt. Där promenerade jag som en tok! Och det mådde jag bra utav. Jag vet ju - sedan tidigare erfarenheter - att jag blir trött i fötter och ben, varför jag gärna vill vara förberedd för mässan.

Ju mer jag pratade med chefen på jobbet, desto mer exalterad blev jag. Jag insåg detta redan när jag pratade, så jag försökte lugna ned mig. Detta är ett mönster jag känner igen från förr. Att vilja något så himla starkt. Att se möjligheterna framför hindren. Att vilja hitta lösningar på problemen. Att vilja se sig omkring när man ändå är ute och går - vilket senare leder till att jag åker ut till olika ställen i Göteborg med omnejd för att inte bli uttråkad av allt monotont promenerande. Att jag blir nästan manisk och får "allt" att handla om min (och andras) hälsa.

Allt detta är givetvis möjligt, bara jag hittar en balans i det hela. 

Så nu gäller det att sluta äta godis och sötsaker på veckodagarna. Kanske kan man unna sig något på helgen. Men helst inte. För så fort jag öppnar portarna till sötlandet, så är det kört. Det har det i alla fall varit tidigare. 

Så nu är det dags att lyfta på rumpan från kontorsstolen, göra sig klar för dagens arbete. Men först, en promenad. 

Jag ser fram emot att läsa nyttiga böcker igen. Att förbereda mig för detta både mentalt och fysiskt. Det ska gå! 

Men hellre att det går sakta än inte alls.

Och även om jag misslyckas idag, så får jag ju en ny chans imorgon.