Vecka 10 - 2012

MÅNDAG:

Nu är det min tolfte vecka i mitt nya liv. Jag har lite ågren för att jag inte promenerade igår, men jag tänker göra det idag. Vågen står fortfarande kvar på 99,4 kg och det kanske är ett tecken på att jag faktiskt måste röra på mig för att gå ned i vikt :-). Det räcker inte enbart med att sluta äta sötsaker.

Jag har börjat beta av min långa att göra-lista och det känns bra.

Nu är det dags att byta om för att ta veckans första promenad. Sen är det dags att ta sig till Arbetsförmedlingen för att få lite stöttning i hur jag skall ta mig vidare ur min arbetslöshet.

...

Mötet visade sig bara vara en upprepning av mina egna tankar... Inget nytt under solen alltså.


PROMENAD 1:
30 minuter på hastigheter mellan 5,4-6,4 km/h. Jag ökade på en tiondels hastighet de sista 6-7 minuterna. Jag är rejält svettig i pannan samtidigt som jag flåsar och hämtar andan. Jag kom 2,85 km framåt.



FRUKOST:
Havregrynsgröt med mango

LUNCH:
Kyckling med potatis och currysås och grönsaker

MIDDAG:
Ugnsstekt kyckling och grönsaker


Jag har betalat av två halvstora krediter och betat av 80 000 kr på ett lån. Det känns bra! Jag önskar bara att jag hade mer pengar att beta av skulder med!!!

Jag funderar på att börja studera igen. Givetvis vill jag först och främst ha ett arbete (eller flera) - men med studier i bagaget kommer jag ju att öka mina chanser att få ett bra jobb. Jag kommer att först och främst fokusera på att lämna in en ansökan till sommarstudier på universitetet. Där är det inte så många valmöjligheter så jag kommer att fokusera på organisation och ledarskap.
Om jag skall fortsätta till hösten måste jag bestämma mig för vad jag vill plugga till. Och det snabbt. Den 15 april, är det ju sista ansökningsdagen till höstterminen! Jag har ju åldern emot mig när det kommer till lån. Eftersom jag fyller 45 i år, så har jag inte lika många låneveckor som bidragsveckor.
Nu är det tänka tänka som gäller!

TISDAG:

Jag vaknade kl 06:00 idag. Vågen visar 98,8 kg. Först så såg jag 99,8 kg (ögonen var lite dimmiga) och jag tänkte att vad faaaan... Men så spjärnade jag upp ögonen och insåg att jag faktiskt gått ned i vikt - och det var ju bra. Jag tror att det är en god idé att förvänta sig ett halvt kilos viktminskning än ett kilos viktminskning per vecka... Men givetvis är det bra om jag går ned mer... :-).

Idag skall jag röja upp här hemma så att jag kan släppa den punkten sen.

Efter toalettbesöket visar vågen 98,5 kg. Yes! That's more like it!!!!

...

En och en halv timma senare känner jag mig förkyld, näsan rinner och krafterna sinar... Usch o fy... Det här vill jag inte vara med om! Detta släppte sen!


PROMENAD 1:

30 minuter på hastigheter mellan 5,4-6,4 km/h. Jag ökade på med en tiondel vid varje låtbyte för att ge järnet i slutet så att jag kom upp till 6,4 km/h. Jag kom 2,89 km framåt. Jag blev rejält svettig i pannan och beslutade mig för att klippa luggen. Tvärt. Jag vet inte hur det ser ut - egentligen - men det tjocka burret måste bort!

...

När jag letade efter en bild på två vargar till ett citat i min citatblogg - hittade jag denna bloggerska som skriver om sin andliga utveckling. Läs gärna denna text om du tänker för mycket! Övertänkande är ju just det jag själv kommit på mig själv med att göra.

Nu är det dags för frukost!


FRUKOST:
banan, keso, kokt ägg, blåbär

LUNCH:
soppa + smörgåsar

MIDDAG:
ugnsbakad kyckling och grönsaker + smörgås

smörgåsar och te

...

Igår var min andra kväll på godmansutbildningen. Det är intressant, må jag säga :-).

...

ONSDAG:

Sitter vid datorn och skriver på mina ansökningshandlingar m m. Solen stiger upp och lockar mig till handling, men det är dödens kallt ute! Och även om jag vill släppa in solen så kan jag inte det, då kylan från fönstret gör att jag fryser högerhanden av mig. Jag drar för filten igen. Japp, du läste rätt. Elementet funkar inte, så jag måste ha en filt - istället för gardiner - i fönstret. Det funkar ju bra som ett solskydd också :-).

Vikten går definitivt upp och ned. Idag visade den 98,9 kg, men det är ju ok - så länge jag håller mig under 99 kg-strecket :-). Sakta men säkert tar jag mig mot mitt mål. Och på tal om mål... Nu är det dags att promenera så att jag kan bocka av dagens aktivitet!!!



PROMENAD 1:

30 minuter
5,5-6,5 km/h
2,95 km



FRUKOST:
keso, blåbär, banan

LUNCH:
kålpudding + smörgås

MIDDAG:
kålpudding

VISSTE DU ATT:

Genom att promenera 30 minuters om dagen, minskar du risken för att bli förkyld med 43 procent, eftersom motion ökar cirkulationen av de celler som tar död på förkylningsvirus.
Källa: Prevention - Må bra - mars 2012 - sidan 7

Motion är också bra mot stress - både psykisk och fysisk dito. Det ger bättre sömn och energi, förutom att det gör oss mer effektiva.
Källa: må bra - mars 2012 - sidan 35


SHOPPING KAN STÅ FÖR NÅGOT DU INTE BEARBETAT - T EX ETT SÄTT ATT FYLLA TOMRUMMET I DIN SJÄL
I samma tidning som ovan berättas det om en kvinna vid namn Mia som shoppade sig lycklig, även om hon inte blev lycklig av alla saker i slutändan. Genom kognitiv terapi kom hon till roten med sitt problem - att det var tungt att bära på erfarenheterna från en otrygg barndom med missbrukande mamma och styvpappa som tryckte ned henne. Därtill har hon varit fosterhemsplacerad.

Det där med osäkerhet är ju något jag känner igen mig i... Och fosterhems (och barnhems-) -placeringarna... Detta har påverkat min självkänsla på ett negativt sätt. Jag har nog inte någon bra bild av mig själv... Eller så tror jag inte att jag duger som jag är...
Även om jag gått i psykoterapi i omgångar - för att hantera situationerna på jobbet (för det är ju där jag träffat andra människor - och väckt upp mina rädslor) - så har jag kanske inte bearbetat barndomens trauman. Troligtvis fyller jag också mitt tomrum med shopping och överätande. Det är väl för väl att jag tar kommandot nu och tar ansvar.

Precis som Mia, väljer jag att skriva ned mina känslor och tankar. Eller promenera.
Hon hade svårt för ställa krav på andra. Istället försökte hon fixa allt själv. J
ag kan känna igen mig, även där...

Hon har blivit medveten om vad som triggar hennes köpsug... Jag tror att jag är något på spåren...

Ett sätt att träna sig i detta är tydligen att bestämma sig för att förändra något och observera vad som händer med ens tankar och känslor när man står emot lusten. Därtill skall man tänka långsiktigt. Istället för att köra med unna sig själv-stilen, är det bättre att tänka att man är värd att ha pengar på kontot i slutet av månaden. Man är också värd självkänsla och att inte stå i skuld.

Shopping är ett (negativt) sätt att dämpa känslor som ångest, ensamhet, tomhet och tristess. Jag tror att sötsaksätandet faller inom samma kategori...

KBT-terapeuten Maria Farm säger följande:
Om man inte har bearbetat en barndom där man känslomässigt inte fått det man behövt, kan enormt starka känslominnen triggas igång av händelser som på något sätt påminner om dem från barndomen. Man kan tro att man skall gå sönder eller dö, och väljer att fly in i något som lättar på trycket.
Det kan handla om rädsla att inte bli bekräftad som den man är, vilket gör att man får problem med att sätta gränser.
Det är ett vanligt mönster, säger hon, till exempel om man vuxit upp med missbrukande föräldrar. Man tror inte att man är värd att bli älskad eller har rätt att kräva normala saker i en relation. För att fylla tomrummet belönar man sig med något.
För att komma till rätta med problemet är det viktigt att ta reda på vad beroendet har för funktion och att kartlägga hela bakgrunden.
Annan problematik kan döljas i botten, som adhd med dålig impulskontroll.
Man går igenom vilka kritiska situationer som triggar igång beteendet.
Sedan tittar man på vad man kan göra istället. Man får då lära sig att rida ut impulsstormen och se vad som händer.

TORSDAG:

Jag är definitivt förkyld. Varje morgon nyser jag... Så även på dagarna. Än så länge är det inte fråga om att snyta sig frenetiskt...
Jag skall avvakta lite, så att det inte förvärras - så att jag kan ta min promenad, för att ta död på bakterierna!!!

Hrmmm...

Jag valde att städa hemma och fullfölja uppdateringen av mitt ansökningsbrev till ett arbete som stödassistent istället. Jag måste få harmoni på flera plan i mitt liv. Huvudsaken är att jag äter vettigt idag!



FRUKOST:
Blåbärssoppa + ostsmörgås

LUNCH:
Ugnsbakade grönsaker + kyckling

MIDDAG:
Kålpudding

Ett jädra pruttande så fort jag ätit kvällsmaten. Jag antar att vitkålen blev för mycket! Jag hoppas att det avtar snart...

Losing it with Jillian... TV-program

En kvinna som fått en utmaning att gå ned i vikt under begränsad tid... Jag ser henne på promenadbandet när Jillian vill öka ... Tjejen är rädd för att öka på farten och intensiteten... Sen när hon pressats och pressats ger hon till slut upp och säger att hon inte orkar mer. Hon har inget mer att ge.
Sättet som problemet illustrerades fick mig att koppla ihop ett och ett... Hennes rädsla för det okända + alla vardagskrav kommer fram när hennes kropp utsätts för stress eller ansträngning. 

Att jag pulsar på i sakta mak (well, sakta och sakta... jag ökar ju intensiteten lite grand varje vecka ...) är för att jag inte tror att jag klarar mer... Men uppenbarligen gör jag det... Jag fick mer inspiration av programmet! Men rädslan att inte orka lägga energin på ytterligare en sak finns där... Det gäller att dyka in i sitt inre och bestämma sig för att man jag klarar det.

I det här fallet var det en kvinna som förlorat sin man. Hon blev ensam med sina två barn och "lät" flickan ta ett vuxenansvar mellan åldrarna 6-12, då hon inte medvetet sökte sig till vuxna för stöd. Där känner jag igen mig... Jag fick också bli ansvarstagande och "vuxen" - tidigt - även om jag inte var lämpad för det. Och jag har heller inte fått så mycket stöd utifrån.

Nu kom jag också på att det är därför tränarna i biggest loser tjatar om att titta djupare in i sig själv när tanken vill ge upp... Det är därför vissa får något vilt i blicken!

...

Jag känner att jag har en lust att äta. Jag vet inte riktigt vad det är för känslor jag försöker undertrycka, men känslan gör mig paralyserad. Jag tror i o f s att stressen med att vilja studera för att påverka framtida arbete är en faktor. Att jag inte har råd att bara ta lån och bidrag utan måste ha ett jobb är en annan faktor. Jag måste således ha ett jobb för att ha råd att plugga, och när jag både jobbar och pluggar stressar jag för att jag har för mycket att göra. Samtidigt så vill jag vidareutbilda mig. Jag älskar ju egentligen studielivet, men det hade varit bra skönt att veta att man kunde klara sig på lite extrajobb vid sidan av studierna istället för att ha ett heltidsjobb för att ha råd att plugga. Det blir lätt för mycket.
Jag tror också att det faktum att jag bestämt mig för att börja söka jobb som boendestöd och habiliteringspersonal ökar stressen... Jag vill ju skapa mig en möjlighet att plugga - samtidigt som jag vet att jobbet kommer att innebära påfrestningar... På ett sätt är jag otroligt taggad att visa för mig själv att jag klarar av det - samtidigt som jag är rädd för att grupprocesserna kommer att bli jobbiga att hantera.
Kanske kan en gyllene medelväg vara att hitta arbete i t ex en daglig verksamhet för att komma ifrån den typiska arbetssituationen... Eller att söka arbete i affärer - t ex Ica, Coop m m... Vad som helst!
Då måste jag också ge avkall på mitt pysslande - och kanske sälja bort det mesta. Jag kan helt enkelt inte spara på allt och hålla allt i schack...
Därtill kommer ett annat svårt beslut, och det är att bestämma sig vad man skall studera till. Det här är ju något jag skjutit upp i flera år. Jag vet dock att jag är en serviceinriktad person som gärna administrerar och möter människor. Jag vill dock inte bara sitta framför en datorskärm hela dagarna, utan också inspirera människor till att göra mer utav sina liv. Jag tycker om att informera och vägleda. Jag tycker också att det är viktigt med bra arbetsmiljö - framför allt den psykiska arbetsmiljön intresserar mig. Jag tycker också att det är intressant att lära sig mer om grupprocesser m m. 
Vad är detta för yrke egentligen? Jag tror att det lutar åt någon slags coach. Beteendevetenskap kanske kan vara något?
Då kommer ju ytterligare ett dilemma... Var finns utbildningen...? Jag har ingen lust att flytta härifrån... Det vore ju fantastiskt om det fanns möjlighet att bedriva distansstudier...

FREDAG:

Nu när jag tänker tillbaka på mina förkylningstecken under veckan, inser jag - och känner igen svaghets- och förkylningssymptomen som stress... Tidigare, när jag känt mig stressad är det precis så här jag känt mig.

Igår resonerade jag med mig själv om varför jag låter bli att promenera när det blir stressigt runt omkring mig. Varför vill jag inte ge mig egenkärlek och egentid? 
Anser jag mig inte vara värd det? Lägger jag ett större värde på att pricka av alla måste på listan än att ta hand om mig själv och min hälsa? Anser jag att jag inte orkar med den extrabelastningen? Struntprat, säger jag då! Jag klarar mycket mer, säger jag till mig själv nu. BRING IT ON!, vill jag säga till den tvekande rösten! BRING IT ON!
Men i nästa stund känns det som att jag har ett stort hål inuti mig som skriker att jag inte duger till något. Jag tänker att jag inte kommer att lyckas, även om jag pluggar eller får ett jobb. Jag kommer aldrig att bli en person som kommer att kunna leda någon annan framåt. Inte när jag inte kan leda mig själv framåt... (Är det den här typen av känslor jag inte har bearbetat sedan barndomen? Jag tror nästan det, för den här känslan känner jag igen. Men även om jag känner igen den, så vill jag inte bära den typens offerkofta!!!)
För det finns också stunder när jag faktiskt känner mig nöjd med min intuitiva insats. Så vad skall jag då göra för att ta itu med dessa irrationella tankar och rädslor?

Jag vill inte fastna i vinkelvolten. Jag vill kunna tro på min förmåga och mitt ödmjuka sätt att möta människan. Hela tiden! Men vilket är nästa steg?

PROMENAD 1:

Jag har flyttat in promenadbandet till pysselrummet för en dag eller två. Men det blev så himla varmt att jag inte stod ut längre. Jag försökte tänka fokuserat... Men något fick mig ändå att ge upp...
Jag vill öva mer på att ta fram tigern i mig :-) (men eftersom jag gillar elefanter, katter och ugglor så vet jag inte hur jag skall kunna göra det :-)...).

19 minuter på hastigheter mellan 5,5-6,3 km/h tog mig 1,89 km framåt.

FRUKOST:
keso, banan, blåbär

LUNCH:
kålpudding

MIDDAG:
kyckling, sallad, tomat, avocado, stekt bacon, pinjenötter

Det känns som om jag behöver mer input från yttre källor för att stärka mig själv. Jag kollade på ännu ett avsnit av Losing it with Jillian.Det här är mitt sammandrag av dagens program tillsammans med de tankar programmet väckte hos mig:

Kvinnan i fråga var frånskild och sade sig ha haft ett bra liv tidigare under äktenskapet. Hon började överäta efter skilsmässan och slutade att ta hand om sig själv. 
Jag för min del har nog aldrig känt att jag haft ett bra liv. Jag har nog aldrig varit i balans, till hundra procent, då jag hela tiden kämpat med att ta mig ur olika situationer. Jag har dock aldrig varit så tjock som jag var i slutet av förra året. Jag har ju haft kläder i storlek 46 i flera år (senast mitten av 90-talet), så det är klart att lite bättre hälsa har jag nog haft tidigare. Jag tror att min dåliga självkänsla varit problemet - och är så än.

De tog upp en av riskerna med att fortsätta med det liv jag haft hittills. Risken är att man får diabetes och med det flera följdsjukdomar - som t ex amputering (på grund av dålig blodcirkluation?), lungproblem, blodrensning...?.

Risken är ju att maten blir ens bästa vän och fiende... i goda och dåliga tider.

Jillian utsätter hela familjen för ett tufft träningspass. Rätt av. Genom att hon låter människorna jogga, kan hon utvärdera dem både psykiskt och fysiskt.
Otränade människor låter hjärnan ge upp före kroppen. Det är viktigt att ta sig förbi den spärren och låta det bli tvärtom!

Låt DIN röst komma fram.
VEM är ditt nya jag?  
Se till att fullfölja istället för att avbryta.

Kvinnan i fråga hade mycket saker i sitt garage. Skräpet kväver en, säger Jillian. Kvinnan hade också lätt för att bli arg. Jättelätt. Detta är något jag också känner igen mig i - hemma. Detta kan lösas genom kommunikationsövningar.
Jillian menade att det är viktigt att kvinnan själv valde att vilja bli av med skräpet - annars har det inte den ultimata effekten. Kvinnan ville inte rensa bort mer, då hon ansåg att hon redan förlorat så mycket.
Jag ser på det hela som att man rensar bort det gamla samtidigt som man påbörjar en rensningsprocess med sig själv. Allt hänger ihop! Det finns alltid nya saker att bli kär i. Sen.

Om man inte kan rensa kommer man att försvinna från livet - inte tvärtom. Livet försvinner inte från dig när du gör dig av saker...

Släng bort det gamla för att ge plats för det nya! Bygg nytt med nya influenser.

Kvinnan ser på skilsmässan som ett svek, och har inte tagit sig igenom det. 

Beteendemönstret med kvinnan och hennes barn liknar en storm. Jillian vill att kvinnan slutar vara offer - för annars kan hon inte ta kontrollen.

Kvinnan hävdar att ingen förstår henne. Ett av barnen säger att det är precis så hon behandlar barnen. Kvinnan har gjort detta till en försvarsmekanism som tillåter henne att slippa ta ansvar.

Hon har svårt för att lita på folk.
Det samma gäller mig, med frånvarande far och sjuk mor, fosterhems- och barnhemsplaceringar m m.

Kvinnan skickas iväg på en blind date.

Därefter tar Jillian an sig barnen. Hon anser att de inte tar sitt eget ansvar utan skyller på mamman. Hon menar att man ger sig själv kärlek genom att ta hand om sin kropp.
(hmmm - är det för att jag känner mig rädd för något just nu, som jag inte klarar av att behålla fokus och älska mig själv tillräckligt mycket för att prioritera mig själv??? - är det för mycket press på mig när jag tänker att jag skall tillbaka till omsorgsarbetet?)

Hon vill också att barnen skall bearbeta sitt dåliga självförtroende och sin dåliga självkänsla. Hon vill att de skall använda sina röster till fysisk träning.
En av tjejerna menar att de inte "kan" göra mer. Denne hävdar att de bara tränat i en vecka (och menar på att hon kommer att öka med tiden). Jillian är hård och menar på att det faktiskt gått ett helt liv (av slöträning...).
Hon vill att de slutar ta andraplatsen - och inte ge upp på livet.

En av tjejerna blev underkänd på en utbildning... detta kan ha bidragit till dålig självkänsla.
Detta är något jag känner igen mig i... I samma ögonblick som jag såg detta, tänkte jag för mig själv att jag kan titta på alla bra saker jag gjort för att se att jag har andra styrkor än inom de områden jag känner mig svag i...

Hon vill inte att flickorna skall leva i skuggan av någon eller hålla sig i bakgrunden. I det här fallet verkar det vara mamman. De är rädda för att lämna henne ensam.
Därtill är rädslan för att få avslag ett hinder - då det gör att de inte litar på folk. Pappans svek sitter i. Detta kan åtgärdas genom att träffa nya kompisar och träning.

Jillians tips är att träna något som är roligt - för att orka hålla fokus. Hon vill också att de själva bestämmer sitt värde. Man kan mer än man tror - och bara på en vecka, har en av tjejerna konfronterat flera saker - vilket visar på att hon besitter både:

• uthållighet
• styrka
• hopp...

Alla tre saker är viktiga - och de finns redan i henne!

Jag för min del verkar ha fastnat i något som hänt mig i barndomen. Ibland tror jag att jag tagit mig igenom det, men i vissa situationer triggas minnet av otillräcklighetskänslan och så börjar loopen av irrationellt tänkande igen.

Mamman lovar att:

• minska på ilskan
• bli mer social
• inte komma med ursäkter - utans satsa ordentligt på sin viktminskning

Allt detta handlar om en livsstilsförändring!

  

LÖRDAG:

Jag måste ha varit supertrött, för jag sov bort nästan hela eftermiddagen och kvällen... 

Ingen promenad...
Tack vare utebliven promenad har jag inte kunnat bajsa. Detta är något jag känner igen från tidigare dagar... Ibland går det helt enkelt några dagar emellan - om jag inte låter kroppen anstränga sig och få igång tarmarna. 



FRUKOST:
keso, banan, apelsin

LUNCH:
indisk mat

MIDDAG:
indisk mat

frukt och bär

SÖNDAG:

98,8 kg

Idag skall det jädrar i mig promeneras!


PROMENAD 1:

15 minuter på hastigheter mellan 5,0-6,0 km/h tog mig 1,39 km framåt.
15 minuter på hastigheter mellan 5,5-6,3 km/h tog mig 1,47 km framåt
Totalt: 30 minuter - 5,0-6,3 = 2,88 km

Den andra promenaden tog jag ut mig så hårt på, att jag t o m fick ont i smalbenen när jag gick!!!




FRUKOST:
risgrynsgröt

LUNCH:


MIDDAG:



Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?

Jag prövas i min övertygelse. Vill jag verkligen detta? Jag vill något mer - plugga - men då krävs att jag har ett heltidsjobb. Jag vet inte hur stora mina chanser är att få jobb i butik, reception  m m - varför jag tar tjuren vid hornen och söker jobb inom omsorgen. Jag är rädd för att bli ett offer i grupprocesserna. Igen. Rädslan baseras på tidigare erfarenheter. Jag vill dock inte låta dem diktera mitt liv idag. Jag har vilat upp mig från den tidigare stressen - men jag har kanske inte bearbetat det till fullo. Kanske är det därför stressen visar sig genom förkylning och oro. 
Jag vill dock hålla mig till planen med att promenera varje dag och inte äta onyttigheter!
Men det är uppenbart att något oroar och stressar mig. Det verkar som att jag inte kan fokusera på att sätta mig i främsta rummet. Jag tror dock att ett sätt att komma runt problemet kan vara att söka jobb någon annanstans - för att ta bort den främsta stressfaktorn. Kanske försöker mitt innersta jag tala om något för mig...

Resultat:

måndag: 30 minuter - 5,4-6,4 = 2,85 km

tisdag: 30 minuter - 5,4-6,4 = 2,89 km
onsdag: 30 min - 5,5-6,5 = 2,95 km
torsdag:
fredag: 19 min - 5,5-6,3 km = 1,89 km
lördag:
söndag: