MÅNDAG:
TISDAG:
ONSDAG:
TORSDAG
31 maj 2012:
31 maj 2012:
Jag har ramlat av vagnen, som de säger på engelska. Jag vet inte om det handlar om alkoholism, men jag väljer att anamma det till mitt förhållande till mitt hälsosamma liv. Att ramla av vagnen betyder att man fallit dit... Det gäller således att hålla sig på vagnen, på den raka vägen (the straight and narrow). Att inte falla för frestelser...
Jag valde att vända på detta idag, genom att ta en morgonpromenad.
För att jag skulle komma till denna punkt, tror jag att jag låtit mig influeras av andra som kämpar. Jag såg någon på youtube som gjort en hälso-bok där denne skrivit in uppmuntrande ord o s v. Det var något jag kunde relatera till, så jag valde att börja fokusera på mig själv igen.
Jag vill verkligen kunna förena papperspysslet med egentid och må bra-attityd!
Det måste gå!
Det finns ju andra som klarar det, så det måste ju innebär att allt sitter i huvudet...
I vilket fall, tog jag min vanliga runda. Det var en lagom kall morgon (jag kunde gå i bara tunika, utan att frysa).
Jag, som gått i foppatofflor för det mesta, hade nästan svårt att få på mig tennisskorna. De kändes små och ovana vid mina, annars så sköna, tennisskor.
Det kändes också varmt att ha strumpor i skorna, men jag gav mig inte.
Och det gick bra.
Men det var bra skönt att få ta av sig skorna igen!
Nu ser jag fram emot nya upplevelser.
Jag är glad över att ha insett att jag inte förlorat hela sommaren och förhösten på att bara tugga i mig godis, glass och annat.
Jag är glad över att faktiskt ha chansen att promenera utomhus i juni, juli och augusti... Kanske även i september. Bara vädret inte spelar mig för många spratt. Men då har jag ju mitt promenadband! Det står uppfällt nu i vardagsrummet, helt enkelt för att jag håller på att omorganisera hemma. Jag har massor av saker som väntar på att säljas, men jag tycks inte få tummen ur. Det är för många måsten. Kanske skall jag ta vara på tiden när jag får en flerdagarsledighet nästa gång. För då orkar jag ju med det hela.
Över huvud taget är detta en period där jag skriver upp en massa saker på min att göra-lista, men jag väljer att hoppa över vissa punkter. Vissa punkter är viktiga, som t ex att lämna in timrapporten till skolan där jag jobbade bredvid, men det jag har missat att göra i en hel månad nu.
Jag har också tänkt sälja mitt vackra köksbord med stolar, men så fick jag kalla fötter efter ett tag. Jag t o m beställde ett nytt stort svart bord, men när jag började tänka efter, insåg jag att jag inte skulle vilja ha det så trångt, för jämnan. Det är ju ok om man kan fälla ut ett bord när det kommer gäster, men inte att behöva snirkla sig in i vardagsrummet varje dag. Det var jag inte riktigt beredd på.
Jag känner mig lite velig. Jag vet inte varför.
Kanske är det åldern...
Jag blir ju trots allt 45 år i år. Det var någon som fick mig att tänka på det. Och genast insåg jag att, jösses, det var ju 5 år sen jag fyllde 40. Fem år sedan jag jagade efter halloweenprylar, som fortfarande finns kvar här hemma. Kanske skulle jag ta och sälja bort häxorna också.
Det känns som att alla saker äger mig, istället för tvärtom. Jag tror att det är vetskapen om detta som känns både övermäktig och olustig... Det är så mycket att ta tag i, att jag inte riktigt vet var jag skall börja... Men men.
Varje resa börjar med ett förstasteg... Så även denna!
Som det känns nu, vågar jag inte ens väga mig, men givetvis borde jag göra det, för att få det svart på vitt. Jag vet i alla fall att jag stadigt börjat gå upp i vikt igen, tack vare att jag börjat trycka i mig fler kalorier...
Kanske skall jag tänka så här istället... Ändra inte så mycket på matvanorna... Det vill säga, bli inte besatt av tanken på att lyckas... Rör på dig mer istället... För om det finns en viss njutning i att äta, så kanske det skapar mer ångest än vad jag klarar av. Men å andra sidan... Jag borde givetvis promenera mera, för det tar nog bort suget efter mera mat.
Så i själva verket är promenader nycklen till framgång.
Jag valde att vända på detta idag, genom att ta en morgonpromenad.
För att jag skulle komma till denna punkt, tror jag att jag låtit mig influeras av andra som kämpar. Jag såg någon på youtube som gjort en hälso-bok där denne skrivit in uppmuntrande ord o s v. Det var något jag kunde relatera till, så jag valde att börja fokusera på mig själv igen.
Jag vill verkligen kunna förena papperspysslet med egentid och må bra-attityd!
Det måste gå!
Det finns ju andra som klarar det, så det måste ju innebär att allt sitter i huvudet...
I vilket fall, tog jag min vanliga runda. Det var en lagom kall morgon (jag kunde gå i bara tunika, utan att frysa).
Jag, som gått i foppatofflor för det mesta, hade nästan svårt att få på mig tennisskorna. De kändes små och ovana vid mina, annars så sköna, tennisskor.
Det kändes också varmt att ha strumpor i skorna, men jag gav mig inte.
Och det gick bra.
Men det var bra skönt att få ta av sig skorna igen!
Nu ser jag fram emot nya upplevelser.
Jag är glad över att ha insett att jag inte förlorat hela sommaren och förhösten på att bara tugga i mig godis, glass och annat.
Jag är glad över att faktiskt ha chansen att promenera utomhus i juni, juli och augusti... Kanske även i september. Bara vädret inte spelar mig för många spratt. Men då har jag ju mitt promenadband! Det står uppfällt nu i vardagsrummet, helt enkelt för att jag håller på att omorganisera hemma. Jag har massor av saker som väntar på att säljas, men jag tycks inte få tummen ur. Det är för många måsten. Kanske skall jag ta vara på tiden när jag får en flerdagarsledighet nästa gång. För då orkar jag ju med det hela.
Över huvud taget är detta en period där jag skriver upp en massa saker på min att göra-lista, men jag väljer att hoppa över vissa punkter. Vissa punkter är viktiga, som t ex att lämna in timrapporten till skolan där jag jobbade bredvid, men det jag har missat att göra i en hel månad nu.
Jag har också tänkt sälja mitt vackra köksbord med stolar, men så fick jag kalla fötter efter ett tag. Jag t o m beställde ett nytt stort svart bord, men när jag började tänka efter, insåg jag att jag inte skulle vilja ha det så trångt, för jämnan. Det är ju ok om man kan fälla ut ett bord när det kommer gäster, men inte att behöva snirkla sig in i vardagsrummet varje dag. Det var jag inte riktigt beredd på.
Jag känner mig lite velig. Jag vet inte varför.
Kanske är det åldern...
Jag blir ju trots allt 45 år i år. Det var någon som fick mig att tänka på det. Och genast insåg jag att, jösses, det var ju 5 år sen jag fyllde 40. Fem år sedan jag jagade efter halloweenprylar, som fortfarande finns kvar här hemma. Kanske skulle jag ta och sälja bort häxorna också.
Det känns som att alla saker äger mig, istället för tvärtom. Jag tror att det är vetskapen om detta som känns både övermäktig och olustig... Det är så mycket att ta tag i, att jag inte riktigt vet var jag skall börja... Men men.
Varje resa börjar med ett förstasteg... Så även denna!
Som det känns nu, vågar jag inte ens väga mig, men givetvis borde jag göra det, för att få det svart på vitt. Jag vet i alla fall att jag stadigt börjat gå upp i vikt igen, tack vare att jag börjat trycka i mig fler kalorier...
Kanske skall jag tänka så här istället... Ändra inte så mycket på matvanorna... Det vill säga, bli inte besatt av tanken på att lyckas... Rör på dig mer istället... För om det finns en viss njutning i att äta, så kanske det skapar mer ångest än vad jag klarar av. Men å andra sidan... Jag borde givetvis promenera mera, för det tar nog bort suget efter mera mat.
Så i själva verket är promenader nycklen till framgång.
FREDAG:
LÖRDAG:
SÖNDAG:
Vad har du lärt dig om dig själv den här veckan?
Resultat:
måndag:
tisdag:
onsdag:
torsdag:
fredag:
lördag:
söndag:
onsdag:
torsdag:
fredag:
lördag:
söndag:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad kul att du vill säga något :-).