MÅNDAG:
Idag börjar min sjätte vecka i mitt nya liv! Yes! Jag är verkligen på G, även om jag idag är mer nedstämd än tidigare. Och även om texten nedan får er att sätta något i halsen, så skall ni inte tvivla på mig. Jag ska fortsätta motionera!
...
Jag ältar, ältar och ältar det som händer mig nu. Jag utsätter mig för negativ stress utan dess like. Jag försöker vara neutral och positiv under processen, men ju fler nya stressfaktorer jag försöker bolla med, desto mer stressad känner jag mig!
Det har ju varit en tumultartad vecka för mig. Att bli uppsagd, är en erfarenhet som jag inte räknat med. Och att bli av med sitt roligaste arbete någonsin, är också en svår sorg att bära!
Jag har verkligen försökt att tänka mig som egen företagare med totalansvar för butik med lager, lån, hyra, egen lön m m samt utökat antal kurser (som jag skall planera för och hålla i givetvis (när, är en annan fråga...)) samtidigt som jag skall försöka vara kreativ och hitta på andra sätt att få en större kundkrets. Därtill kan man lägga bokföringsarbetsuppgifterna.
Att ro i land med ovanstående skulle ju innebära dygnet runt-arbete och det klarar jag bara inte av!
Att ta ett blancolån på kanske en halv miljon, skrämmer skiten ur mig. Jag har det inte gott ställt, och jag vågar inte sätta mig i skuld. För vad skulle jag ta mig till om det inte skulle funka? Då är jag ju fast för resten av livet i skulder, upp över öronen!
Därefter har jag - säkerligen utav sentimentala skäl (när jag ser hur glada kunderna är när de köper vissa varor som jag själv vurmar starkt för - och i tanken tänker att jag även i fortsättningen skulle kunna sälja) - velat hålla mig själv kvar inom pysselvärlden genom att tänka att jag kanske kan starta eget som kursanordnare istället. Men det vill till att få till så många kursdeltagare, så att det bär upp en heltidslön, varje månad!!! Så ju mer jag tänkte på det, desto mer osäker blev jag. Och ledsen över att jag inte kommer att lyckas med det jag själv vill.
Och när jag sen tänker på vad jag skall ta mig till för att inte tvingas leva på A-kassan, så känns det som att det enda som återstår är att gå tillbaka till omsorgen, för det är ju där jag har min senaste utbildning. Problemet är bara att själva tanken på att återgå till det som stressade sönder mig och fick mig sjukskriven (min oförmåga att hantera jobbet med brukare som har svåra diagnoser samt alla andra krävande arbetsuppgifter), får ju mig att skaka av rädsla för att de gamla stresskänslorna gör sig påminda. Jag får helt enkelt panik vid blotta tanken, och det är ingen rolig känsla!
Jag känner mig som en nolla, som en person som inte har något värde. Som en person som kommer att bli arbetslös och sedan utförsäkrad och slutligen ett socialfall.
Så ser min tankebana ut.
Jag tror att mycket av det här beror på att jag vill se mig själv som en bättre människa än så. Jag är inte bekväm i rollen som arbetslös. Kanske påminner det mig om min mor, som var både psykiskt sjuk och alkoholiserad. Det blir på något sätt en krock med alla mina primära ambitioner och vad jag faktiskt kan åstadkomma. En hemsk insikt, kan tyckas!
Samtidigt försöker jag hålla mig över vattenytan genom att tänka och påminna mig själv om att jag VET att jag har talanger. Jag VET att jag har ett driv. Jag VET att jag vill arbeta och jag VET att jag kan komma till nytta. Men det dåliga självförtroendet säger mig att det inte finns någon som vill ha mig i sin verksamhet.
Dessa undergångstankar måste ju ha sin grund någonstans. Jag vet dock inte var. Den här prövningen är givetvis en bra lärare. Om jag gräver tillräckligt djupt kommer jag säkerligen lära känna mig själv ännu bättre. Förhoppningsvis tar jag mig ur det med en STÄRKT självkänsla!
När jag sedan får ännu en utmaning att jonglera med, som får mig att förstå att jag agerat själviskt när jag skrivit på facebook om uppsägningen utan att resten av inspiratörerna vet om det samt det faktum att många inom scrapvärlden nu surrar kring detta, så får jag dåligt samvete för att jag inte tänkt efter före. Jag var i o f s tvungen att meddela en mässarrangör om att vi inte tänker komma dit. Därtill har jag varit tvungen att kontakta leverantörer för att stoppa de ordrar som vi kanske har på rest. Informationen hade kommit ut ändå, tror jag. Men det är klart, det tar inte bort det faktum att det var JAG som skrev på fejsan :-(.
Att jag skall vara den som bär upp rollen som informatör om företagets slutdatum, axla rollen som ansiktet utåt samtidigt som jag skall hålla ihop mig själv, verkar vara något jag behöver tränas i.
Jag vill ju egentligen vara den starka typen som kan resonera klokt och förnuftigt. Men det är klart, när det handlar om en primär kris som ens överlevnad, ja då antar jag att jag inte klarar av att tänka på alla andra före mig själv.
Just nu känner jag mig bara skuld- och skamtyngd och vill vara ledig ett par dagar för att sortera mina tankar och hitta konstruktiva sätt att hantera situationen på!
...
Fy fan vad bra!
...
Medicinen för mig verkar vara att grubbla, bli medveten om det, reflektera och skriva om det och sedan göra något åt det. I det här fallet blev det en promenad i rask takt :-)! Och det är en ganska skön känsla när man känner svetten rinna ned för sidorna i ansiktet efteråt :-)!
Det skall nog bli folk av mig med!!!
...
Det slår mig nu, att jag är en orolig person, eftersom jag redan nu, tänker jag på det som komma skall om x antal veckor. Detta innebär att jag inte lever i nuet.
Jag oroar mig för framtiden. Givetvis skall man väl se om sitt hus, men att gå upp i detta så fullständigt, kan ju aldrig vara bra!
Men jag antar att det finns något positivt med det hela. Jag lever inte i det förflutna i alla fall.
Hmmm...
Det är väl inte riktigt sant det heller, då jag baserar min oro om framtiden på mina resultat i dåtiden. Kanske är det dags att dra i handbromsen och intala sig att jag lever här och nu och gör det bästa jag kan av situationen!
Men vad är det som triggar mig och hur kan jag lära mig en ny metod att hantera detta?
...
FRUKOST
Äggsmörgås - nybakt havrebröd (dock inte lika bra som förra gången...) och ett glas juice!
LUNCH
Kycklinggryta med råris, nötter och banan.
MIDDAG
Kycklinggryta med råris och tomater samt smörgås.
...
Jag hade lust att ta en promenad till igår, innan jag lade mig, men lät mig övertalas av latmasken för att kolla på sista avsnittet av Mildred Price :-).
Även om jag inte tog en promenad till, är jag glad för utvecklingen i mitt tänk... Jag ville i alla fall... Den tanken hade jag ju inte för drygt sex veckor sen :-).
PROMENAD 1:
30 minuter på hastigheterna 4,3-4,4 km/h tog mig drygt 2 km framåt. Jag blev inte särskilt svettig, men det var för att jag inte fokuserade på promenaden, utan ältandet. ...
Jag ältar, ältar och ältar det som händer mig nu. Jag utsätter mig för negativ stress utan dess like. Jag försöker vara neutral och positiv under processen, men ju fler nya stressfaktorer jag försöker bolla med, desto mer stressad känner jag mig!
Det har ju varit en tumultartad vecka för mig. Att bli uppsagd, är en erfarenhet som jag inte räknat med. Och att bli av med sitt roligaste arbete någonsin, är också en svår sorg att bära!
Jag har verkligen försökt att tänka mig som egen företagare med totalansvar för butik med lager, lån, hyra, egen lön m m samt utökat antal kurser (som jag skall planera för och hålla i givetvis (när, är en annan fråga...)) samtidigt som jag skall försöka vara kreativ och hitta på andra sätt att få en större kundkrets. Därtill kan man lägga bokföringsarbetsuppgifterna.
Att ro i land med ovanstående skulle ju innebära dygnet runt-arbete och det klarar jag bara inte av!
Att ta ett blancolån på kanske en halv miljon, skrämmer skiten ur mig. Jag har det inte gott ställt, och jag vågar inte sätta mig i skuld. För vad skulle jag ta mig till om det inte skulle funka? Då är jag ju fast för resten av livet i skulder, upp över öronen!
Därefter har jag - säkerligen utav sentimentala skäl (när jag ser hur glada kunderna är när de köper vissa varor som jag själv vurmar starkt för - och i tanken tänker att jag även i fortsättningen skulle kunna sälja) - velat hålla mig själv kvar inom pysselvärlden genom att tänka att jag kanske kan starta eget som kursanordnare istället. Men det vill till att få till så många kursdeltagare, så att det bär upp en heltidslön, varje månad!!! Så ju mer jag tänkte på det, desto mer osäker blev jag. Och ledsen över att jag inte kommer att lyckas med det jag själv vill.
Och när jag sen tänker på vad jag skall ta mig till för att inte tvingas leva på A-kassan, så känns det som att det enda som återstår är att gå tillbaka till omsorgen, för det är ju där jag har min senaste utbildning. Problemet är bara att själva tanken på att återgå till det som stressade sönder mig och fick mig sjukskriven (min oförmåga att hantera jobbet med brukare som har svåra diagnoser samt alla andra krävande arbetsuppgifter), får ju mig att skaka av rädsla för att de gamla stresskänslorna gör sig påminda. Jag får helt enkelt panik vid blotta tanken, och det är ingen rolig känsla!
Jag känner mig som en nolla, som en person som inte har något värde. Som en person som kommer att bli arbetslös och sedan utförsäkrad och slutligen ett socialfall.
Så ser min tankebana ut.
Jag tror att mycket av det här beror på att jag vill se mig själv som en bättre människa än så. Jag är inte bekväm i rollen som arbetslös. Kanske påminner det mig om min mor, som var både psykiskt sjuk och alkoholiserad. Det blir på något sätt en krock med alla mina primära ambitioner och vad jag faktiskt kan åstadkomma. En hemsk insikt, kan tyckas!
Samtidigt försöker jag hålla mig över vattenytan genom att tänka och påminna mig själv om att jag VET att jag har talanger. Jag VET att jag har ett driv. Jag VET att jag vill arbeta och jag VET att jag kan komma till nytta. Men det dåliga självförtroendet säger mig att det inte finns någon som vill ha mig i sin verksamhet.
Dessa undergångstankar måste ju ha sin grund någonstans. Jag vet dock inte var. Den här prövningen är givetvis en bra lärare. Om jag gräver tillräckligt djupt kommer jag säkerligen lära känna mig själv ännu bättre. Förhoppningsvis tar jag mig ur det med en STÄRKT självkänsla!
När jag sedan får ännu en utmaning att jonglera med, som får mig att förstå att jag agerat själviskt när jag skrivit på facebook om uppsägningen utan att resten av inspiratörerna vet om det samt det faktum att många inom scrapvärlden nu surrar kring detta, så får jag dåligt samvete för att jag inte tänkt efter före. Jag var i o f s tvungen att meddela en mässarrangör om att vi inte tänker komma dit. Därtill har jag varit tvungen att kontakta leverantörer för att stoppa de ordrar som vi kanske har på rest. Informationen hade kommit ut ändå, tror jag. Men det är klart, det tar inte bort det faktum att det var JAG som skrev på fejsan :-(.
Att jag skall vara den som bär upp rollen som informatör om företagets slutdatum, axla rollen som ansiktet utåt samtidigt som jag skall hålla ihop mig själv, verkar vara något jag behöver tränas i.
Jag vill ju egentligen vara den starka typen som kan resonera klokt och förnuftigt. Men det är klart, när det handlar om en primär kris som ens överlevnad, ja då antar jag att jag inte klarar av att tänka på alla andra före mig själv.
Just nu känner jag mig bara skuld- och skamtyngd och vill vara ledig ett par dagar för att sortera mina tankar och hitta konstruktiva sätt att hantera situationen på!
...
PROMENAD 2:
Efter ett samtal med chefen om att vara ledig idag, bestämde jag mig för att ta en promenad till på mitt kära promenadband. Nu gick jag på hastigheter mellan 4,4-5,5 km/h och kom 2 km framåt på 25 minuter. Fy fan vad bra!
...
Medicinen för mig verkar vara att grubbla, bli medveten om det, reflektera och skriva om det och sedan göra något åt det. I det här fallet blev det en promenad i rask takt :-)! Och det är en ganska skön känsla när man känner svetten rinna ned för sidorna i ansiktet efteråt :-)!
Det skall nog bli folk av mig med!!!
...
Det slår mig nu, att jag är en orolig person, eftersom jag redan nu, tänker jag på det som komma skall om x antal veckor. Detta innebär att jag inte lever i nuet.
Jag oroar mig för framtiden. Givetvis skall man väl se om sitt hus, men att gå upp i detta så fullständigt, kan ju aldrig vara bra!
Men jag antar att det finns något positivt med det hela. Jag lever inte i det förflutna i alla fall.
Hmmm...
Det är väl inte riktigt sant det heller, då jag baserar min oro om framtiden på mina resultat i dåtiden. Kanske är det dags att dra i handbromsen och intala sig att jag lever här och nu och gör det bästa jag kan av situationen!
Men vad är det som triggar mig och hur kan jag lära mig en ny metod att hantera detta?
...
FRUKOST
Äggsmörgås - nybakt havrebröd (dock inte lika bra som förra gången...) och ett glas juice!
LUNCH
Kycklinggryta med råris, nötter och banan.
MIDDAG
Kycklinggryta med råris och tomater samt smörgås.
...
Jag hade lust att ta en promenad till igår, innan jag lade mig, men lät mig övertalas av latmasken för att kolla på sista avsnittet av Mildred Price :-).
Även om jag inte tog en promenad till, är jag glad för utvecklingen i mitt tänk... Jag ville i alla fall... Den tanken hade jag ju inte för drygt sex veckor sen :-).
TISDAG:
PROMENAD 1:
En promenad på 30 minuter tog mig 2,2 km framåt, då jag på grund av kramp/drag i höger vad bara kunde hålla farten på 4,3-4,5 km/h. Ambitionen är att ta en promenad till på morgonen.Jag försöker sträcka ut benen efter promenaden - både genom att luta mig framåt över raka ben samt stå som i slalombacken... Men det är inte säkert att det släpper. En sak är klar... Jag kan i alla fall se till att jag går sakta, hellre än inte alls :-). Det gäller att anpassa kraven till ens förmåga... Och idag försökte jag ta mig vidare genom att tänka på dem som lever i ständig smärta, dag ut och dag in... Min smärta släpper ju efter träningen...
Och även om det känns tråkigt att inte kunna pressa på mer, så är jag glad för utvecklingen... För det är ju inte så himla länge sedan som jag körde på 3,9 km/h i hastighet och tyckte att det var jobbigt. Nu blir jag knappt svettig... :-).
Jag för tabell över mina avancemang för att lättare kunna se hur jag ökar i både hastighet och tid. Jag skriver även ned viktminskningen där - när jag väger mig på min våg. Det kan bli trixigt att skriva in värden från olika vågar - för jag har en känsla av att min våg inte stämmer med de andra. Det som är viktigt i det här läget, är att jag ser till själva kilo-minskningen och inte själva totalvikten :-).
Jag tar med tabellen till mitt första besök hos dietisten om knappt två veckor, för att visa henne min framfart :-).
Vågen stod på 104,4 kg i morse. Och jag vet. Jag borde verkligen inte väga mig så ofta... Men jag är som ett barn i en godisaffär varje gång jag ser vågen... Och i ärlighetens namn finns det väl värre saker att göra :-). Jag dricker inte alkohol, jag röker inte tobak, jag äter heller inte sötsaker eller annat tjafs... Då anser jag att jag kan väga mig varje dag - om jag så vill - för att hålla motivationen uppe :-).
Men det är söndagsvikten som jag tycker är viktigast!!!
PROMENAD 2:
På knappt 24 minuter och hastigheter mellan 4,5-5,5 km/h tog jag mig 2 km framåt.Och jag är svettig i pannan! YES! Fan vad bra, Sari!!!
Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att kroppen känns fastare - framför allt vid magen. När jag sedan tittar på mig själv i spegeln, så syns inget. Men jag vill gärna tro att det inre kroppsfettet försvinner först :). Sen kommer all överflödig hud att hänga och dänga, men det får det nog vara värt!!!
FRUKOST
Havregrynsgröt med mango + ett kokt ägg.
LUNCH
Kycklinggryta med tomater och vindruvor.
MIDDAG
Kycklinggryta med nötter, banan och smörgås.
ONSDAG:
PROMENAD 1:
En 30 minuters promenad på hastigheter mellan 4,4-4,9 km/h tog mig 2,3 km framåt. Jag kände mig yr nästan hela tiden, så jag höll mig fast i handtagen så gott som hela promenaden. Jag hoppas att jag piggnar till om en stund, så att jag kan ta en ny promenad. Jag har börjat med benböjningar - d v s jag böjer knäna för att komma ned och upp. Efter 10 st sådana har jag träningsvärk dagen efter. Idag har jag lagt till en bredbent variant... Det är ju viktigt att få ordning på fettet på lårens insida!!! Med tiden kan jag ju öka på antalet böjningar.
Jag klurar mycket på vad för slags övningar jag kan göra hemma. Jag har ju gummiband och en massa träningsböcker... Sakta men säkert gör jag mig mogen att påbörja även detta :-).
PROMENAD 2:
På drygt 23 minuter kom jag 2 km framåt. Hastigheterna var mellan 5,0-5,4 km/h. Och den här gången svettades jag riktigt mycket! Jag klarar inte av att gå med armarna viftande på dessa hastigheter utan måste hålla mig i handtagen. Men jag tycker att det inte gör så mycket... Huvudsaken är ju att jag går!!!FRUKOST
Havregrynsgröt + ett kokt ägg
LUNCH
Keso, blåbär, tomater, ägg, makrill
MIDDAG
Korvsoppa + smörgås
TORSDAG:
PROMENAD 1:
30 minuter tog mig 2,4 km framåt. Jag glömde av mig när det gäller hastigheterna jag haft på senare tid, så jag började på blygsamma 3,8 km/h. Jag tyckte att det inte var särskilt jobbigt, så jag ökade hastigheten och hamnade till slut på 5,0 km/h.Jag väntar på hantverkare som skall fixa med våra fläkt idag. Rättare sagt, så skall de byta ut den. Förr i tiden hade jag stressat som fan för att de kommer. Jag hade sett till att ha hemmet i perfekt skick, men numera skiter jag i det. Det är väl ett hälsotecken det med, antar jag... Om man skall lyda uttrycket: "Ordning är för idioter, genier behärskar kaos" :-).
Det som kan var lite stressande är just det där att när jag tar min andra promenad, så kommer det ju att dra ut på tiden... Sen skall jag duscha... när de är här...
Lyckligtvis har sambon tagit ledigt idag, så han kan serva dem och jag kan sköta mitt...
Och varför jag börjat med 30-minuterspromenader är helt enkelt för att det står i bruksanvisningen till maskinen att man helst skall göra det - d v s inte överskrida tidsgränsen. Så då får det ju bli två promenader om dagen istället... I framtiden säkerligen fler :-).
Idag är det lite lättare att andas. Jag har ändrat tänkesätt när det gäller mitt framtida arbete. Jag försöker få tag i en delägare att driva butiken med. Det kan givetvis ha sidan för- och nackdelar... Det svåra är väl att man inte riktigt vet vad man får förrän man jobbat ihop ett tag. Jag har hört folk berätta om dåliga delägare som nyttjat företagets pengar för egen vinning. Sådant vill man ju bara inte veta av!
Förhoppningen är givetvis att jag skall hitta en superentusiastisk person som brinner för det här lika mycket som jag och som kan komplettera mig på alla de områden jag saknar kunskap :-).
Nu håller jag tummarna för detta!!!
Något annat som händer med mig, är att jag fått lätta blödningar varje vecka. Det håller på i ett par dagar. Jag har ju varit lyckligt lottad och inte haft mens på månader. Jag antar att det har med fetman att göra. Så när jag börjar tappa i vikt, ja, då kommer mensen tillbaka. Hur kul är det då? Men å andra sidan kan man ju ta det som ett tecken på att det jag gör faktiskt har sin verkan. Det finns alltid något bra - även i det dåliga!
PROMENAD 2:
23 minuters promenad på hastigheter mellan 5,0-5,5 km/h tog mig 2 km framåt.FRUKOST
Havregrynsgröt + 1 kokt ägg
LUNCH
Wokade grönsaker och kyckling på thai-restaurang
MIDDAG
Korvsoppa + smörgås
FREDAG:
Det kändes inte bra från början idag. Det drog i vaderna innan jag ens börjat. Jag hade för mycket i tankarna för att kunna fokusera på vad jag gjorde. Och så tog jag i för mycket.
Jag provade att gå med skor idag, då jag känner att det är lite stumt i hälarna, men det blev för varmt! Jag var tvungen att avbryta efter 19 min och 1,9 km på hastigheter mellan 4,4-4,7 km/h.
Jag fortsatte direkt i ytterligare 5 minuter. Jag började på 5,0 km/h, men fick sänka till 4,8 km/h. Jag kom kanske en halv kilometer framåt.
Jag grubblar mycket på hur jag skall lösa min arbetssituation. Jag har fått napp på en delägare. Jag hoppas att det går i lås. Jag får en massa andra uppgifter att ta itu med för att få igenom ett starta eget-bidrag. Därtill funderar jag mycket på vad man kan göra för att få verksamheten att blomma upp.
Så jag måste ta mig tid att skriva av mig, annars blir inte träningen bra!
Jag läste också någonstans att en rask promenad innebär att man promenerar på 7 km/h i hastighet. Jag har en bit kvar innan jag når till och orkar med den sortens hastighet. Kanske tar detta ned mitt mod... (d v s jag tolkar in att jag inte duger till en rask promenad - vilket medför att viktminskningen uteblir)
Jag vägde mig imorse också - och vågen står still på 104 kg. Kanske låter jag det påverka mig mer än jag tror och vill.
Men nu efter skrivandet här, hoppas jag att jag skall kunna ta mig an bandet igen.
Det stör mig också att jag glömmer av att planera för min frukost dagen innan! Det känns som om siktet är för kortsiktigt inställt. Jag vill sikta om - så att jag kan behålla fokus under en längre tid!
PROMENAD 2:
24 minuter på hastigheter mellan 4,8-5,1 km/h tog mig 2 km framåt.FRUKOST
Havregrynsgröt med banan + ett kokt ägg
LUNCH
Korvsoppa med smörgås
MIDDAG
Kycklinggryta med nötter och banan
LÖRDAG:
PROMENAD 1:
26 minuter på hastigheter mellan 4,4-4,9 km/h tog mig 2 km framåt.
PROMENAD 2:
23 minuter tog mig 1,75 km framåt. Jag gick på hastigheter mellan 4,8-5,2 km/h. Jag vill så gärna hitta ett sätt att fokusera på min uppgift här och nu, för som det är nu, strömmar tusentals tankar genom huvudet samtidigt, och då tappar jag motivationen till att öka takten och ta ut mig ordentligt!
FRUKOST
Havregrynsgröt med banan + kokt ägg
LUNCH
Korvsoppa + smörgås
MELLANMÅL:
honungspäron och smögås
MIDDAG
Ola Lauritzons GI-komponerade kycklingrätt + 3 clementiner
Hur kul är det här då...? Vid halvsjutiden idag fick jag ont i magen. Jag tänkte genast att jag skulle få min mens, men så gick jag på toa och blev sittande där. Värsta ränneskiten! Uscha mig! Får jag då mens på detta, så är ju lördagkvällen gjord! Fyy faaaan!
SÖNDAG:
Vågen visar 103,9 kg. Jag känner mig missnöjd med resultatet - med tanke på att jag ökat promenadantalet till två om dagen den här veckan. Dessutom har jag ökat intensiteten i dem. Men det är inte mycket att göra åt.
Över huvud taget tycker jag att det är märkligt att jag inte går ned mer, med tanke på att jag inte äter eller dricker några sötsaker längre. Det är banne mig jättekonstigt. Och att jag promenerar på det, jag som tidigare levt ett väldigt stillasittande liv.
Vad kan detta bero på? Någon som vet?PROMENAD 1:
Jag promenerade i 30 minuter på hastigheter mellan 4,5-4,7 km/h och kom drygt 2,2 km framåt.
Jag känner mig lite snuvig, så jag andas genom munnen, vilket gör att den känns torrare än vanligt.
Ett jädra drag i vaderna... Det har egentligen haft ända sedan jag började sträcka ut dem ordentligt mellan och efter passen... Jag vet inte om jag tar i för hårt, eller vad det kan vara...
PROMENAD 2:
25 minuter på hastigheter mellan 4,8-5,3 km/h tog mig 2 km framåt.
FRUKOST
halloumi, stekt ägg, tomater och avocado
LUNCH
Korvsoppa och nybakt bröd
MIDDAG
Kålpudding
Vad har du lärt dig den här veckan?
Det är inte konstruktivt att älta. Det är givetvis bra att resonera med sig själv om vad "problemet" kan vara, men sen gäller det att ta tag i sig själv och göra något vettigt av det hela. En promenad som får dig att fokusera enbart på var du sätter fötterna, hur du andas o s v kan vara ett mycket bra alternativ!
Lev i nuet!
Var stolt över dina framsteg! Titta tillbaka och inse att du verkligen är på väg! Belöna dig med snälla tankar om dig själv!
Lev i nuet!
Var stolt över dina framsteg! Titta tillbaka och inse att du verkligen är på väg! Belöna dig med snälla tankar om dig själv!
Delmål 1 - gäller t o m 6 februari:
Gå, för att förbättra värdena inför dietistbesöket den 6 februari 2012!
Resultat:
måndag: 30 min 4,3-4,4 km/h = 2,1 km + 25 min 4,4-5,5 km/h = 2 km = 55 min = 4,1 km
tisdag: 30 min 4,3-4,5 km/h = 2,2 km + 24 min 4,5-5,5 km/h = 2 km = 54 min = 4,2 km
onsdag: 30 min 4,4-4,9 km/h = 2,3 km + 23 min 5,0-5,4 km/h = 2 km = 53 min = 4,3 km
torsdag: 30 min 3,8-5,0 km/h = 2,4 km + 23 min 5,0-5,5 km/h = 2 km = 53 min = 4,4 km
fredag: 24 min 4,4-5,0 km/h = 2,3 km + 24 min 4,8-5,1 km/h = 2 km = 48 min = 4,3 km
lördag: 26 min 4,4-4,9 = 2 km + 23 min 4,8-5,2 km/h = 1,75 km = 49 min = 3,75 km
söndag: 30 min 4,2-4,7 km/h = 2,2 km + 25 min 4,8-5,3 km/h = 2 km = 55 min = 4,2 km
onsdag: 30 min 4,4-4,9 km/h = 2,3 km + 23 min 5,0-5,4 km/h = 2 km = 53 min = 4,3 km
torsdag: 30 min 3,8-5,0 km/h = 2,4 km + 23 min 5,0-5,5 km/h = 2 km = 53 min = 4,4 km
fredag: 24 min 4,4-5,0 km/h = 2,3 km + 24 min 4,8-5,1 km/h = 2 km = 48 min = 4,3 km
lördag: 26 min 4,4-4,9 = 2 km + 23 min 4,8-5,2 km/h = 1,75 km = 49 min = 3,75 km
söndag: 30 min 4,2-4,7 km/h = 2,2 km + 25 min 4,8-5,3 km/h = 2 km = 55 min = 4,2 km
2 kommentarer:
Heja Sari! Det klart att du fixar detta. Jobbigt när man inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Men ibland kan förändring vara bra. Hoppas VERKLIGEN att du hittar ett nytt jobb (genom någon annan eller som du skapar själv) där du kan få utlopp för din kreativitet. Vi andra drivs ju av den också :)
Har inte FB men när jag läser låter det som om butiken ska upphöra. NEJ, så sorgligt! Du älskar ju att jobba där och vi älskar att shoppa där! Speciellt när man får hjälp att "välja" ( = köpa mer )av fantastiska dig!
Önskar dig all lycka i sökandet efter ett nytt jobb!
Anna-Karin i Ryssland
Jag förstår dig helt och fullt.Det är jätte jobbigt när man är denna typ av person (jag vet) Jag hoppas du hittar något annat som du kommer trivas med och må bra av. Hoppas vi kommer ses fram över och pyssla tillsammans.
Tycker också gott att butiksinnehavarna kan lägga ut detta på hemsidan så det blir ett klart besked till alla.
Kram på dig vännen
Skicka en kommentar
Vad kul att du vill säga något :-).